Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Våga se, våga fråga och våga agera. Det är tre ledord för Åsa Gustafsson som utbildar hälso- och sjukvårdens medarbetare kring våld i nära relationer och barns utsatthet.

Våga se, våga fråga och våga agera. Det är tre ledord för Åsa Gustafsson som utbildar hälso- och sjukvårdens medarbetare kring våld i nära relationer och barns utsatthet. Bild: Emil Langvad/Bildbyrån

Här finns stöd att göra orosanmälningar

I Skåne finns tre barnskyddsteam som utbildar och stöttar vårdens medarbetare i situationer där barn misstänks fara illa. Teamen består av en barnläkare, en barnsjuksköterska och en socionom.

Annons:

Sjukvårdens skyldighet

”När personal i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa, ska genast en anmälan till socialnämnden göras”. (14 kap 1 § socialtjänstlagen, SoL)
Tänk inte så här:
”Barnet har ju redan varit hos en läkare/sjuksköterska/BVC, de har nog redan gjort en anmälan”.
”Jag är inte säker, tänk om jag missuppfattat situationen”.
”Jag vill inte anmäla föräldrarna”.
Tänk så här:
”Jag anmäler MIN ORO, inte en vuxen, för att skydda ett barn”.

Idén till Barnskyddsteamet fick socionomen Åsa Gustafsson när en person som arbetade inom ambulansen kontaktade henne och var väldigt frågande till varför hen hade blivit kallad som vittne i en rättegång. Det enda hen hade gjort var ju att ta den skadade patienten till sjukhus.

– Den händelsen väckte tanken i mig att vi måste utbilda ambulanspersonalen. De är de första och ibland de enda som kommer till ett hem, säger Åsa Gustafsson, ledare för Barnskyddsteamet i nordöstra Skåne.

Barnskyddsteamet i nordöstra Skåne startade i augusti 2018. Förutom utbildning och information, kan hälso- och sjukvårdens medarbetare kontakta teamet för att få vägledning i enskilda fall.

– Det kan handla om alltifrån sekretess och journalfrågor till hur man tar upp med en patient att man är orolig eller hur man gör en orosanmälan, säger Åsa Gustafsson.

En av dem som har fått utbildning är Marie Sultan, kvalitetssamordnare och röntgensjuksköterska på Centralsjukhuset Kristianstad. Hon påpekar att vården enligt lag är skyldig att göra orosanmälningar – ”det är inte fritt valt arbete” – vid misstanke om våld i nära relationer eller barn som far illa. Fast det är obehagligt att vara den som anmäler.

– Det viktigaste är att våga se och tro på sin magkänsla när något inte stämmer. Det är lätt att reflexmässigt skjuta ifrån sig ansvaret och tänka att det nog redan är anmält på något annat ställe, att till exempel akuten eller barnavdelningen gjort det, säger hon.

På röntgenavdelningen finns numera tydliga och nedskrivna rutiner för hur medarbetarna ska arbeta vid misstanke om barnmisshandel. Ett arbete för att ta fram rutiner för hur orosanmälan ska göras till socialtjänsten pågår också.

Första rådet från Barnskyddet är att tala om för föräldrarna att en anmälan kommer att göras. Enda undantaget är vid misstanke om fysiskt våld eller sexuella övergrepp i nära relation. Majoriteten av orosanmälningarna är dock kopplade till försummelse, ofta på grund av missbruk eller psykisk ohälsa.

– Då förklarar vi varför vi är oroliga för barnet och att det finns hjälp att få. Blir föräldrarna arga tar vi tag i det också. ”Jag ser att du blir jätteledsen, jättearg, rädd… Vill du berätta varför? Har du erfarenheter av socialtjänsten som kanske skrämmer dig?”, säger Åsa Gustafsson.

Många i vården är rädda för att övertolka signaler eller förvärra situationen med en anmälan till socialtjänsten. Men man kan aldrig göra det värre, enligt henne.

– Det biologiska bandet är jättestarkt och barn är väldigt lojala. Blir vi oroliga ska vi alltid ha med oss att alla föräldrar vill sina barn väl, men kanske inte alltid mäktar med situationen, säger Åsa Gustafsson.

Snart ska hon tillbaka till röntgenavdelningen på Centralsjukhuset för att utbilda fler. Enligt Marie Sultan har antalet orosanmälningar inte ökat sedan hon gick utbildningen i maj. Däremot har den skapat ett lugn på avdelningen.

– Tidigare har det varit oroligt, känts otryggt då tydliga rutiner saknats och man har inte vetat hur ska agera inför föräldrarna, säger Marie Sultan.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler