Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Ylva Sandström.

Ylva Sandström. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Orimligt med 157 mil till nära vård”

Den som bor i Luleå kan i dagens system välja vårdcentral i Lund. Frågan är hur seriöst ett sådant val är, skriver Ylva Sandström, ordförande för Distriktsläkarföreningen i Stockholm.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Sverige står inför en stor omdaning av sjukvården. Mer vård ska vara ”nära” och det ska satsas på primärvård. Även om begreppet ”nära” inte enbart har en geografisk innebörd, kan man ändå undra hur rimligt det är att man i Sverige kan välja vårdcentral – sin allra närmaste vård – över hela landet. Är det rimligt att ha 157 mil till sin husläkare? Och vad innebär det för kvaliteten på vården?

Göran Stiernstedt föreslår i sin utredning ”För mer jämlik vård” att begreppet listning ska få legal status. Kontinuiteten ska värnas och patienter ska genom lägre avgifter styras att i första hand söka sin egen vårdcentral när de behöver vård. Allt det är bra – vi vet sedan länge att kontinuitet, det vill säga att man träffar samma läkare, ger bättre vård. Bland annat upptäcker man allvarliga sjukdomar tidigare, man sköter om kroniska sjukdomar bättre och hälsoutfallet blir därigenom bättre. Dessutom leder kontinuitet till lägre kostnader och eftersom patienterna fått bättre vård behövs mindre sjukhusvård än om patienterna hoppat runt bland olika vårdgivare.

I det ögonblick man känner att man behöver söka vård är alla dessa fördelar kanske inte helt uppenbara. Därför är det utmärkt att systemet blir tydligt gentemot medborgarna och försöker styra människor i rätt riktning med bland annat högre avgifter för den som söker på en annan vårdcentral än den egna, och att möjligheten att lista om sig begränsas. Att vården dessutom blir enklare för vårdgivaren att förutse och planera, är förstås inte oviktigt.

Men det är beklagansvärt att Göran Stiernstedt inte tagit steget fullt ut och föreslagit någon form av begränsning av det geografiska område inom vilket en medborgare kan välja sin ”nära vård”. Sverige är ett väldigt stort land, 157 mil långt. Den som bor i Luleå kan i dagens system välja vårdcentral i Lund, och tvärtom. Frågan är hur seriöst ett sådant val är. Kommer den sjuke verkligen att åka över halva landet för att träffa sin husläkare? Och hur ska vårdcentralen kunna hjälpa någon flera hundra mil bort, som blir akut dålig? Svaret är förstås att det inte går – och de flesta väljer också en vårdcentral som ligger någorlunda nära.

Göran Stiernstedt föreslår dock att digitala vårdgivare, under förutsättning att de också bedriver fysisk vård, ska vara listningsbara. Men det räcker för den digitala vårdgivaren att öppna en enda vårdcentral, kanske i Lund, för att kunna lista patienter från hela landet. Så länge patienterna är någorlunda friska och inte behöver något annat än digital kontakt är det förstås inget problem, men vad händer när hostan blir så kraftig att någon borde lyssna på lungorna? Med Göran Stiernstedts förslag finns två alternativ: antingen listar patienten om sig till en vårdcentral närmare hemmet (om vederbörande inte redan listat om sig för många gånger), eller så gör den ett besök på en vårdcentral närmare hemmet och betalar en högre avgift för detta besök.

Problemet är dock att det är avsevärt dyrare att undersöka och behandla patienter med misstänkt lunginflammation eller astma, än att skriva hostmedicin åt förkylda. Den vårdcentral som har god digital tillgänglighet, men ligger långt bort eller har dålig fysisk tillgänglighet, kommer att dra till sig patienter som är friskare. Det gäller alla grupper – det vill säga även de diabetiker eller andra patienter med kroniska sjukdomar som listar sig på en sådan vårdcentral kommer att vara lite friskare och kräva lite mindre vård än andra diabetiker.

De ekonomiska ersättningarna blir därmed skeva, eftersom de baseras på genomsnittskostnaden för en viss grupp. Det är orimligt att man kan välja vårdcentral och lista sig fritt i hela landet, men att man, när man blir sjuk på riktigt, måste söka annan vård. I realiteten blir ett sådant system ett tudelat system med ekonomiskt överbetald digital vård för de friskare – precis det som Göran Stiernstedt säger sig vilja undvika. Förutom de ekonomiska aspekterna finns andra risker. Är det inte lätt hänt att man hoppar över kroppsundersökning när sådan egentligen hade varit motiverad? Man kan också undra på vilket sätt en vårdcentral som ligger 100 mil bort kan arbeta förebyggande, en allt viktigare del av primärvårdens uppdrag. Att till exempel samarbeta med förskola kring barninfektioner kräver geografisk närhet.

Nära vård ska ligga nära. Hur nära kan man förstås diskutera. I Storbritannien får patienter bara lista sig inom det område där man bor – i en stor stad som London innebär det att patienter från södra London inte kan lista sig i norra London, och tvärtom. I Sverige gällde tidigare landstingsgränsen. Vad man än väljer, bör man förstå att 157 mil till doktorn inte är ”nära vård”.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler