Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Hur mycket satsas på att möta de många som inte kan vara på nätet, som äldre och boende i glesbygd, undrar debattörerna. Personen på bilden har inget samband med texten.

Hur mycket satsas på att möta de många som inte kan vara på nätet, som äldre och boende i glesbygd, undrar debattörerna. Personen på bilden har inget samband med texten. Bild: Mostphotos

”Det behövs en ny strategi med fokus på de mest behövande”

Svårt sjuka som till exempel cancerpatienter har svårigheter att ekonomiskt klara av sin sjukdomsperiod, skriver två debattörer med koppling till cancervård.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Roger Henriksson, senior professor, överläkare, Umeå, tidigare chef RCC och Radium-hemmet, Karolinska, Stockholm.

Nyligen såg vi filmen Kapernaum som berör värdet av att vara någon, att ha en identitet. I slutscenen av filmen ler den unga, men mogna, huvudrollsinnehavaren, när han belönats med en identitetshandling. Nu är han någon. Tidigare var han och föräldrarna förvisso individer, men utan id-handlingar och räknades till de hemlösa, utan rättigheter till ett fullvärdigt liv. Kan vi blunda och se detta som något som bara finns långt borta i andra länder? Inte hos oss i ”välfärdslandet”?

Några veckor senare var vi inbjudna som föreläsare om cancer för hemlösa och missbrukare i en stad i Sverige. Vi mötte medborgaren Elisabeth som hade en dåligt fungerande tarm efter en omfattande operation. Trots flera försök hade hon inte fått rätt kontaktvägar och ingen hade på allvar tagit sig an hennes situation. Ingen stomisköterska, ingen fast läkarkontakt som fungerade tillsammans med henne. Livsrummet och livskvalitén var ju nedsatt då inte avföringen kunde skötas på ett bra sätt.

Sedan hade vi Mark som hade blivit kallad till ett vårdbesök för en screeningundersökning med möjlighet att upptäcka cancer i tid. Men han saknade mobilt bank-id och kunde därför inte delta i undersökningen. Fredrik hade inte någon hemadress, därför fick han aldrig kallelser till att delta i bland annat screeningundersökningar. Herman var ytterligare en av våra medmänniskor som efter en utredning avslutats från vården då man inte kunde hitta någon förklaring till hans fortfarande svåra symtom. Symtom som kunde förklaras av en allvarlig sjukdom. Han hade hamnat mellan stolarna då varken sjukhusvården eller primärvården tog ansvar.

Arja Leppänen, ordförande Bröstcancerföreningen Sörmland.

Tyra, 66 år, som vi träffade nyligen på ett patientföreningsmöte, hade insjuknat i en hjärntumör. Maken var också nybliven pensionär. Förutom låg pension hade familjen ekonomiskt tillskott av Tyras städarbete. Hon motsatte sig att vara borta från hemmet en längre period för sin behandling i en annan stad. De skulle inte klara av detta – lämna maken – och på grund av ekonomin då nya regler införts, som tvingade familjen att själva betala extra kostnader för makens boende på patienthotell. Hon erhöll efter ett gemensamt beslut sämre behandling mot tumören i form av tabletter i stället för en längre tids strålbehandling som inte kunde genomföras nära hemmet.

Vi vet att de som har de ”sämsta” jobben – inkomsterna – bostäderna – utbildningarna – också har sämst hälsa och kortast överlevnad. Länge levde vi i föreställningen att Sverige hade utjämnat de sociala skillnaderna i fråga om tillgång till god vård. I dag finns det belägg för motsatsen. Svårt sjuka som till exempel cancerpatienter har svårigheter att ekonomiskt klara av sin sjukdomsperiod och de kostnader som tillkommer i samband med behandlingar. Enligt tidigare undersökningar från Socialstyrelsen har det visat sig att många ensamstående mammor inte hämtar ut sin medicin, eftersom de inte har råd. Det finns en baksida på de besparingar som nu görs och som många gånger går ut över de svagaste grupperna i samhället.

I dag pratar vi om digitalisering och spetspatienter där stora utvecklingsresurser satsas. Men hur mycket av dessa medel går till att möta de många som inte tillhör spetspatienternas unika skara och till dem som inte kan vara på nätet, de som saknar dator och mobilt bank-id? Detta gäller inte endast hemlösa och missbrukare utan många fler såsom äldre och boende i glesbygd.

Tyvärr förefaller det alltmer som om den som ropar högst vinner i kampen om resurserna. Våra prioriteringar och strategier passar inte för de svårt sjuka, äldre och socioekonomiskt utsatta med en svag politisk röst. Deras röst hörs sällan i debatten om vem som ska ha del av samhällskakan. I stället prioriterar vi annat i samhället och inom vården, till exempel bidrag till dem som har råd att köpa elcyklar (men inte vanliga cyklar som bidrar till hälsa) och så kallade skönhetsoperationer.

Det borde vara beslutsfattarnas viktigaste uppgift att lyssna bortom de starka grupperna som representerar många väljare – och på de svagares vägnar argumentera för solidaritet och medmänsklighet. Men kompetensen och den verkliga viljan tycks tyvärr saknas på alltför många håll. Man kan med oro fråga sig om vårt omhuldade välfärdssamhälle helt håller på att krackelera. Detta kan även ses på andra områden, som att tillgången till en bra tandvård blir mer eller mindre en klassfråga.

Det är uppenbart att dagens och framtidens sjukvård står inför stora utmaningar. Man måste ställa sig frågan om dagens sjukvårdsorganisation med varierande kompetens och skatteunderlag klarar av att ge alla boende i Sverige en rättvis optimal sjukvård? Det behövs en ny strategi med fokus på de mest behövande och vid förändringar måste vi försvara allas rätt till en bra vård vid livshotande sjukdomar.

Föga överraskande har man i USA visat att de stater som infört Obama Care, eller som det även benämns Affordable Care Act, bidragit till en minskning av skillnaderna mellan afroamerikaner och vita med en förbättring i tid till upptäckt, bättre tillgång till behandling och ökad överlevnad vid cancer. Det visar en studie som presenterades på Asco-kongressen i somras.

En ojämlik vård är inte ett vetenskapligt, tekniskt eller ett genetiskt problem, det rör våra attityder som enskilda individer, men också den miljö som präglar samhället. Det är fråga om politik och vilja.

När ska alla vackra ord verkställas? Det finns ett liv utanför de fina konferensanläggningarnas gratis luncher och middagar, ofta besökta (även av oss) av samma glada framgångsrika människor… Detta har egentligen i grunden att göra med vilket samhälle vi önskar oss.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler