Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Vården har blivit jämnare, säkrare och mer rättvis”

Hallå där, Annika Janson som har skrivit krönikor i Dagens Medicin ända sedan starten. Då som AT-läkare i psykiatrin bland pappersjournaler och kassettband.

Annons:
Annika Janson.
Bild: Torbjörn Pettersson

Vad tycker du är den största förändringen i svensk sjukvård de senaste 25 åren?

– Svårt, men jag tror jag säger teknikutveckling och digitalisering och de möjligheter den erbjudit. Sjukvård handlar väldigt mycket om att säkra och dela information, både internt och med patienten. När jag började skriva krönikor var det i en miljö av pappersjournaler, skrivmaskiner, tipp-ex, kassettband med dikterad information i plastfickor, personsökare, bortkomna provsvar och obesvarade remisser.

– Jag arbetar ju med barndiabetes och här har den tekniska utvecklingen med hjälpmedel som insulinpumpar, glukosmätare och nedladdningsprogram inneburit en rejält förbättrad sjukdomskontroll för barn med diabetes, liksom att vi arbetar med kvalitetsregister för att utveckla vården. Och den än mer teknikintensiva barnsjukvården, som neonatalvård och transplantation, har utvecklats enormt. Förr dog många barn som i dag får leva och vara friska. Vi kan mer, improviserar mindre och systematiserar mer.

Vad har blivit bättre?

– Nästan allt, vården har med hjälp av systematisering blivit jämnare, säkrare och mer rättvis. Vi är fler, mindre ensamma och ställer inte unga kollegor i stålbad av stora och nya uppgifter i samma utsträckning som vi gjorde förr. När jag började som vikarie på barnkliniken före AT hade jag hand om förlossningen, avdelningarna och akuten alldeles ensam på jourtid. Det är inget att romantisera över utan var farligt, både för patienter och doktorer.

Vad har blivit sämre?

– De stora enheterna gör att det har blivit längre avstånd mellan medarbetare och chefer. Det personliga mentorskapet finns inte på samma sätt, vi är kuggar i system, mer utbytbara. Förr kretsade vården kring ett fåtal starka personligheter som vi andra förhöll oss till. ”Avpersonaliseringen” är en ibland lite trist del av samma systembyggande som också varit så framgångsrikt.

– Vi har också minskat antalet vårdplatser drastiskt trots att befolkningen ökat och vårdplatsbristen skapar ineffektivitet. När jag började hade vi fyra barnavdelningar på Huddinge sjukhus, nu har vi knappt två. På den tiden kunde vi lägga in ett barn bara för att se hur det gick, för ”observation”. Det var guld värt, särskilt för en oerfaren läkare.

Vilka frågor var mest aktuella i svensk sjukvård 1994?

– Jag var AT-läkare i psykiatri på Huddinge sjukhus den hösten och det vi pratade om i fikarummet handlade mycket om psykiatrireformen och utredningarna som föregick den, hur och var människor med psykisk sjukdom skulle vårdas när institutionerna avvecklades.

Vilka frågor pratar man om i dag?

– Vårdplatser, patientinflytande, hur resurserna ska räcka till alla behov och vad vi i den skattefinansierade sjukvården ska ägna oss åt. Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf som vi alla är fostrade med säger att vi ska ge vård till den med störst behov, men hur ska patienters inflytande och egna önskemål om vård balanseras mot portalparagrafens formulering?

Berätta ett minne från sjukvården för 25 år sedan.

– Det var hösten med Estoniaolyckan. Jag arbetade då och glömmer det aldrig. Vi blev nedringda av oroliga anhöriga, alla växlar skar ihop, informationsbehovet var enormt. Jag minns hur en läkare på kirurgen försvann med helikopter mot skärgården och kom tillbaka med enstaka överlevande. Jag var med och tog emot några av dem, bland annat en tunn, estnisk ung kvinna som inte kunde ett ord engelska. Vi lade patienterna i sängar på en sluten psykiatrisk avdelning på Huddinge sjukhus. Inte för att låsa in dem, utan för att låsa ute massmedierna. Det var ganska fiffigt, och jag tror det var min idé faktiskt.

– Men under flera år efteråt reste jag aldrig på samma plan eller båt som min make utan att våra barn också var med.

– Jag minns också hur det var att bedriva forskning och söka information på den tiden. Vi beställde tid hos en bibliotekarie och på plats i sjukhusbiblioteket hjälpte hon till att leta efter artiklar. Det gällde att vara förberedd för det kostade mycket per timme. Om tidskriften inte fanns i hyllan plitade vi omständligt ner referensen på en tredubbel beställningsblankett med karbonpapper emellan. Efter några veckor kom artikeln med det understa beställningsbladet faststämplat på framsidan, och i bästa fall kom jag ihåg varför jag hade beställt den.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler