Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Annika Janson är barnläkare i Addis Abeba i Etiopien.

Annika Janson är barnläkare i Addis Abeba i Etiopien. Bild: Simon Hastegård/Bildbyrån

Botarbehovet gör att vi inte är nöjda med att lindra

Jag läser i Läkartidningen att sex av tio blivande specialister i barnpsykiatri funderar på att hoppa av. En av anledningarna till tveksamheten inför det egna karriärvalet är upplevelsen av att sakna effektiva psykologiska behandlingar. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Artikelförfattarna konstaterar med viss förundran att detta ”står i kontrast till evidensläget i dag, eftersom det finns solid kunskap som stöder effektiv psykologisk och farmakologisk behandling”.

Så ST-läkarna känner sig mer maktlösa än de borde vara. Det där är intressant, tänker jag. Vi har säkert alla valt våra yrken för att ibland bota, ofta lindra och alltid trösta.

Vi ska förstås arbeta med verkningsfulla metoder och inte med humbug. Det är få sjukdomar som helt låter sig botas. Men botarbehovet gör att vi liksom inte är nöjda med att lindra.

Botarbehovet anas överallt. Våra DRG-baserade ersättningsmodeller utformades till exempel för kirurgiska ingrepp, som i den klassiska journal-anteckningen: In. Op app. Ut. Det cashar in som K35.8 JEA01 nuförtiden. Det är mycket svårare att ta vettigt betalt för att vårda en kroniskt sjuk patient. Enkla saker, som att få ersättning för vård via dator eller telefonsamtal och att ange graden av sjukdomsnivå är svårt i de trubbiga ersättningssystemen. 

Jag som ägnar mig åt vård av ungdomar med fetma får höra att ”ni har ju så dåliga resultat”. Som att vi lika gärna kunde låta bli att försöka. Vi botar få, det är sant, men vi hjälper många att hindra utvecklingen av komplikationer och försöker hjälpa dem att inte förvärra sin fetma i en kalorität, stillasittande och dömande omvärld. Och vi försöker med forskningsmetodik (som också har svårt att mäta dessa insatser) att bli bättre.

“Så ST-läkarna känner sig mer maktlösa än de borde vara.”

I London hittar jag ett sjaskigt exemplar av ”The story of San Michele” av Axel Munthe. Jag hänförs av inledningen med Munthes rekordsnabba läkarutbildning i Paris där Pasteur samtidigt försöker bota rabies. Den gode Dr Munthe är minst sagt självupptagen, han ljuger om isbjörnar i Sverige, kan lätt klassas som manschauvinist och tycker att det är okej att slå små barn som ännu inte kan ta reson. Han visar ofta större förståelse för hundar än för människor. Men det är ändå en alldeles charmant bok.

Som societetsläkare i Paris är Munthe mer lyckosam än sina kollegor. I en konversation med en missmodig Dr Norstrom beskriver Munthe sin teknik: ”Katolska kyrkan förklarar aldrig någonting och den är den starkaste kraften i världen. Protestantiska kyrkan försöker förklara allt och den vittrar sönder”.

Munthe gör andra saker än att berätta för patienter att de har cancer eller svår angina pectoris. Han ser till att de sysslolösa överklassmänniskorna skaffar sig vettig sysselsättning, får motion och annat att tänka på och arbetar själv i fattigkvarteren.

Oetiskt, tänker vi. Det är klart att vi i dag inte får undanhålla patienten information. Men Munthe visste att han inte kunde bota dessa sjukdomar och styrde om sitt fokus till lindring och tröst.

Utan att hemlighålla, som han gjorde, kan vi ändå lära av doktor Munthe att hantera vårt botarbehov.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler