Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Ingen upplever och förstår världen på samma sätt”

Adel Abu Hamdeh skriver om det viktiga i att inte alla gånger fylla informationsluckor med egna antaganden.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Jag minns dem så väl, de knallgula gummi­stövlarna som nådde till knäna på hans ­taniga ben. Det är snart tio år sedan. Jag gick en av mina första nattjourer inom psykiatrin och fick veta att en pojke, runt tolv år gammal, kommit in till psykakuten tillsammans med sin mormor.

Hon berättade att han var på ­besök hos henne under sommar­lovet. Hans föräldrar, som var i en uppslitande skilsmässa, hade ­stannat hemma på annan ort. Under natten hade han gått bärsärkagång i mormors hus och vandaliserat allt han kommit åt. Pojken hade därefter tagit på sig gummistövlarna och sprungit ut i natten. Efter en katt- och råttalek hade hon fått fatt i honom och lyckats förmå ­honom att följa med till psyk­akuten.

Trotsigt och konfrontativt avfärdade han mina frågor medan hans mormor uppgivet begravde sitt ansikte i sina händer. Med ett leende på läpparna avbröt han mig och frågade om jag kände till spelet ”Grand Theft Auto”. Jag nickade och han fortsatte med att berätta att han ville gå på en ”killing frenzy”, ­precis som han brukade göra i spelet. Jag blev ställd. Jag hade inte en susning om hur jag skulle kunna få honom vänligt inställd och beredd att föra ett vettigt samtal med mig.

Rådvill lämnade jag samtalet, tog upp ­telefonen och ringde min erfarna bakjour för att diskutera fallet. Jag berättade för henne att detta nog var ett sätt för pojken att visa sitt missnöje mot föräldrarna och deras beslut att skiljas. Hon hummade betänksamt och svarade:

– Det är din tolkning Adel, för att du tror att hans hjärna fungerar som din.

De orden lämnade avtryck på mig. Det var som att en pollett föll ner. Jag insåg att jag faktiskt inte visste någonting om hans bevekelsegrunder. Jag gissade bara utifrån min uppfattning om vad jag skulle känna och tänka om jag var i hans situation.

Det där har följt mig alltsedan dess. Vi människor tänker, känner och handlar olika, inte bara för att vi befinner oss i olika situationer. Utan för att vi de facto är olika, formade av våra gener och erfarenheter. Ingen människa upplever och förstår världen på samma sätt. Det kan tyckas banalt, alla vet vi att människor är olika.

Samtidigt behöver man påminna sig om detta, inte minst när man träffar patienter. Det är inte alltid så lätt att få syn på sina egna antaganden om andra människors tankar och känslor och hur man omedvetet fyller i informationsluckor. Mitt antagande som färgade hela mötet med pojken var att han var missnöjd med föräldrarnas skilsmässa. För det skulle jag ju vara. Men vad vet jag? Han kanske var helt likgiltig, eller till och med glad över att föräldrarna gick skilda vägar.

Numera försöker jag låta bli att tro mig veta vad patienter känner och tänker genom att extrapolera från mina egna erfarenheter och upplevelser. Jag måste fråga och få svar, men också förstå svaren. Det är först då jag kan sätta mig in i hur det kan vara att gå i pojkens knallgula gummistövlar. 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler