Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Cancerfondsrapporten är undermålig och bör dras in”

Rapporten håller inte måttet som underlag för en seriös diskussion om cancerforskningen och dess finansiering. Den bör dras in, skriver två forskare.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Den nyligen publicerade Cancerfondsrapporten 2019 har fått stor uppmärksamhet i medierna. Då vi är engagerade såväl i hur man använder forskningsresultat i samhället rent allmänt, som i cancerforskning specifikt, har vi granskat rapportens innehåll. Den håller inte måttet som underlag för en seriös diskussion om cancerforskningen och dess finansiering. Den bör dras in.

Staffan Laestadius, professor emeritus vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

Bristerna är så omfattande, metodmässigt såväl som rent innehållsligt, att en debattartikel inte ens räcker för att påvisa dem. Här kommer några axplock.

Det första kapitlet hävdar redan i rubriken att svensk forskning är på efterkälken. Man skriver att den medicinska forskningen i Sverige, både när det gäller intensitet och kvalitet, haft en vikande trend jämfört med många andra länder. Påståendet varken bevisas eller är sant. De argument man använder är därtill lömska, det vill säga lurar den ovane läsaren.

I anslutning till texten förekommer en stort uppblåst figur som visar att läkemedelsprövningarna i Sverige haft en nedgående tendens sedan 2004. Men:

  • Hur ser motsvarande utveckling ut i omvärlden/andra länder?
  • Är detta en generell global tendens till följd av att kliniska prövningar blivit allt dyrare; att prekliniska arbetsmetoder blivit allt bättre; att läkemedelsmyndigheterna ställer allt hårdare krav; att konsolideringen bland läkemedelsbolagen påverkar utfallet i länder och mellan länder?
  • Eller är detta en specifik svensk utveckling på grund av att Sverige inte längre är ett ”test heaven”; att svensk medicinsk forskning – och cancerforskning – faktiskt blivit sämre?

I stället för att ge sig i kast med den huvudfrågan – som vi gör längre ned – förirrar man sig in i en luddig allmän forskningspolitisk analys: ”En tydlig signal utöver de ovan nämnda är att de sammanlagda investeringarna i forskning och utveckling minskat under de senaste 20 åren, 2001 investerades medel motsvarande 3,9 procent av BNP i forskning och utveckling. 2017 var motsvarande andel nere i 3,3 procent, en minskning med 15 procent.”.

Detta korta textavsnitt är problematiskt, ty:

Ulf Sandström, docent vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.
  • Där påstås, utan belägg, att satsningarna på forskning och utveckling, FOU, minskat under de senaste 20 åren. Men sanningen är att svenska utgifter för FOU ökat under den perioden. Mellan 2005 och 2017 ökade de svenska FOU-utgifterna (inflationsjusterat, det vill säga fasta priser) från 12,2 miljarder dollar till 15,4 miljarder dollar.
  • Därtill hävdas att FOU-intensiteten sjunkit från 3,9 procent till 3,3 procent under 17-årsperioden 2001 – 2017. Påståendet i sig är korrekt men kopplingen till cancerforskning är dubiös: Ingenting nämns om att denna aggregerade siffra inrymmer balansen mellan offentligt utförd – privat utförd FOU, offentligt finansierad – privat finansierad FOU; att där också inryms forskning inom mobiltelefoni, fordon med mera.
  • Sveriges framgångsrika internationella industri medför att en mycket stor del av svensk FOU bör benämnas utvecklingsarbete bedrivet inom industriella företag. Att dra några som helst slutsatser om cancerforskning från svängningar i företagens FOU låter sig inte göras.

När texten sedan övergår till att diskutera det den borde ägna sig åt – den påstått svaga tillväxten inom svensk cancerforskning – redovisar man två tabeller: den ena visar att världens största land, Kina, har flest publikationer och att det forskningsduktiga USA ligger tvåa. Men faktum är att Sverige i förhållande till sin befolkningsstorlek har bättre publiceringsvärden för cancerpublikationer än de flesta länderna på listan.

Den andra tabellen visar att det snabbväxande Kina har hög tillväxt i sin cancerforskning och Sverige ökar med bara 23 procent. Men några absoluta nivåer redovisas inte och läsaren står frågande. Börjar Sverige på en hög nivå?

Med dessa analytiska brister som grund nalkas man så pudelns kärna: den svenska cancerforskningens kvalitet. De kända bristerna upprepar sig. När vi korrigerar tabelldata för befolkningsstorlek visar det sig att de svenska högkvalitetsciteringarna hävdar sig väl jämfört med andra länder. Till detta kommer det metodologiskt delikata att en normering av högnivåciteringar efter totalt antal publiceringar missgynnar länder med många publiceringar. Det förklarar, vad vi kan se, att Irland med färre publiceringar plötsligt dyker upp som bästa cancerforskningsland i världen!

Men vi har inte nöjt oss med detta i vår granskning. Vi har också tittat i annan tillgänglig statistik som cancerfonden negligerat. Vi har sökt på ämnesområdet ”Cancer” i stället för att använda tidskriftsklassen ”Oncology” eftersom man då når ytterligare ett stort antal högklassiga tidskrifter. Vad vi kan se täcker ”Oncology” endast cirka 33 procent av all citerad cancerforskning i världen. Med den utgångspunkten visar det sig att svensk cancerforskning växer med cirka 6 procent årligen vilket inte bara är jämförbart med de flesta andra västländer utan också innebär en 70-procentig ökning på tio år.

Tittar man så på de högciterade artiklarna i vårt material så visar det sig att Sveriges andel på 4,1 procent är dubbelt så hög som vår andel av cancerforskningen som helhet. Svenska forskare är således närmare fronten och mer aktiva där än vad fondens rapport vill erkänna (och Irland har inte mer än 1 procent).

Vår rapportgranskning öppnar för frågan varför ”onkologiforskningen” inte längre attraherar de bästa krafterna inom cancerforskningen trots att fonden hävdar att de avsätter sin halva miljard kronor till de bästa projekten. När vi analyserat finansieringen bakom cancerpublikationerna finner vi att citeringsgraden är väsentligt större när andra finansiärer tackas jämfört med när Cancerfonden agerar på egen hand.

Kanske skulle fonden se över kvaliteten i sitt arbete på fler områden istället för att skriva dåligt underbyggda politiska inlägg som oroar de cancersjuka. För att rädda sitt rykte bör fonden 1) dra tillbaka rapporten; 2) starta utvärderingar som med olika metoder belyser läget och 3) se till att det blir räfst och rättarting inom fonden så att utväxlingen på insatta resurser kan förbättras.

Kommentarer