Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Juristen Lotta Wendel disputerade i oktober med avhandlingen "Dokumentation, profession och hälso- och sjukvård" vid Malmö universitet. .

Juristen Lotta Wendel disputerade i oktober med avhandlingen "Dokumentation, profession och hälso- och sjukvård" vid Malmö universitet. . Bild: Emil Langvad/Bildbyrån

Tvångsvården brister när mallen går före

Standardiserade vårdplaner används för att patienter med ett specifikt hälsotillstånd ska få samma vårdinsatser. Men det är inte alltid patientens bästa som styr utformningen av planerna, enligt ny forskning.

Annons:

Standardiserade vårdplaner

Syftar till att personer med ett visst hälsotillstånd, medicinsk diagnos, vissa symtom eller en viss behandling ska få samma vårdinsatser. Vårdplaner ska utvecklas och användas av hela det tvärprofessionella teamet runt patienten och följa vårdprocessen. Till vårdplan ska en kunskapsöversikt finnas. Målet är att garantera högkvalitativ basnivå.
Källa: Svensk sjuksköterskeförening.

Mallarna för hur vårdplanering ska göras varierar i regioner och kommuner. Det framgår av en färsk doktorsavhandling vid Malmö universitet. Lotta Wendel, jurist och ledamot i Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, har studerat standardiserade vårdplaner för patienter inom psykiatriskt tvångsvård som ska föras ut i öppen psykiatrisk tvångsvård.

– I sina värsta former riskerar mallarna för dokumentation att sätta patientens rättssäkerhet ur spel. Ibland får man intrycket av att det är viktigare att man fyller i vårdplanerna på rätt sätt än att man ser till att patienten får god vård, säger hon.

Som exempel tar hon en region där det tydligt står att alla inblandade måste signera vårdplanen för annars kan inte beslut verkställas.

– Det är viktigare än att man följde anvisningarna i vårdplanen. Det betyder att människor riskerar att vara föremål för tvångsvård längre än vad de ska eftersom signaturen är helt avgörande, säger Lotta Wendel.

På andra ställen påminner mallen om ett avtal mellan två jämbördiga parter, vilket aldrig kan vara fallet inom tvångsvård. I stället kan patienten förledas att tro att hen och vårdgivaren är gelikar och har ömsesidiga krav på varandra, enligt Lotta Wendel.

– Men är det tvångsvård är det alltid vårdgivaren som bestämmer, säger hon.

Varför är det så här?

– Jag tror att det är obetänksamhet. Det finns också en stor osäkerhet kring hur man uppnår lagstiftningens syfte med att ge en god vård. Man känner en trygghet när man har en färdig mall att förhålla sig till. Då får den mallen – eller strukturen – så stor betydelse att man glömmer de överordnade syftena med vården.

Är vårdplanerna för standardiserade i dag?

– Ja, det tycker jag. Jag tycker också att det måste finns mer utrymme för patienten att säga sitt. Men man får inte utforma det så att patienten – eller personalen – tror att patienten har varit med och bestämt. Så är det inte. Man måste vara tydlig med att låta patientens uppfattning komma fram men till syvende och sist är det vårdgivaren och personalen som bestämmer över tvångsvården. Det måste vara tydligt för alla.

Hur lyckas vården med det?

– Den som konstruerar vårdplaner måste lämna utrymme för de olika professionernas eget omdöme. Läkare, sjuksköterskor, socionomer och så vidare har en specialiserad kunskap att göra olika bedömningar och ta hänsyn till enskilda patienter. Det finns inget i lagstiftningen som förhindrar det i dag, säger Lotta Wendel.

Hon tycker inte att tvångsvården ska sluta med vårdplaner.

– Jag tycker absolut att det är bra med planer, men man får inte glömma vad som är det överordnade syftet med planerna: att patienten ska få en god vård och behandling. Man måste tillgodose patientens rättssäkerhet.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler