Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Annika Janson, barnläkare, Addis Abeba, Etiopien.

Annika Janson, barnläkare, Addis Abeba, Etiopien. Bild: Simon Hastegård/Bildbyrån

”Det är tungt att bära en fyrdubbel sjukdomsbörda”

Jag avundas inte det hälsoministerium som ska försöka hålla huvudet kallt och prioritera mellan alla dessa behov, skriver Annika Janson.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

De dagliga ösregnen i Addis Abeba upphörde bara en dag före den stora jazzfestivalen. Men nu sitter människor på gräsmattan i solen och lyssnar till fantastisk musik. Ethiojazz är känd bland finsmakare och de traditionella instrumenten och klangerna ­viger sig perfekt med den jazz som över­vintrat och frodats, både i exil och på ­klubbar i Etiopiens huvudstad.

På ömse sidor om den stora scenen finns två stora svartvita porträtt. De föreställer två män som ser ut att vara knappt 30 år gamla. Båda var profiler i Etiopiens musikliv och båda avled bara en kort tid före festivalen. Alla vet från sociala medier att den ena dog i en trafik­olycka och den andra i sviter av sin diabetes.

Just det, tänker jag. ­Så där kan hälsoläget i Etiopien också beskrivas. ­Epidemiologer brukar tala om faser i mänsklighetens utveckling, där vi gick från att människor dog vid ­födelsen, av svält och i konflikter. I nästa steg dog vi av farsoter och krig. I nuläget dör vi i väst­världen av kärlsjukdomar och cancer och i en framtid kanske vi alla får leva friska tills vi dör av den åldrade hjärnans sjukdomar.

För ett låginkomstland ­brukar man tala om double burden of disease. Landet måste hantera att barn dör av de gamla vanliga sjukdomarna: mässling, lunginflammation, malaria och svält. Samtidigt växer dödligheten även här i de icke-smittsamma sjukdomarna som hjärt­infarkt, cancer, stroke och diabetes. Den sjukdomsbördan är tung att bära för ett ­fattigt samhälle. Patienter diagnosticeras sent och behandlingarna är kostbara både för samhället och familjen utan att alltid vara särskilt bra på att rädda de sjuka till friska liv.

Men till allt detta kommer den tredje dimensionen: alla olycksfall. Trafiken i många fattiga länder är livsfarlig, brännskador och arbetsplatsolyckor är vanliga. Traumavård kräver sitt system, både akuta insatser med transporter och kirurgi och den långsamma men viktiga rehabiliteringen. Det finns många svaga länkar i kedjorna som gör att trauma skördar massor av liv och bidrar till stor sjuklighet.

Och så slutligen; de nya möjligheterna. Även i fattiga länder finns det behov av njurtransplantationer och klaffbyten. De som har råd kanske satsar alla sina besparingar på en vårdresa till Thailand eller Indien. Det finns mäklare i länder som Zambia som förmedlar bra paketresor. Så länderna försöker bygga egen kapacitet och Etiopien är inget undantag, här invigdes nyligen en klinik för provrörsbefruktningar. Människor i hela världen har tillgång till information, vet vad som går att göra, och kan efterfråga en vård som tidigare varit omöjlig.

Jag avundas inte det hälsoministerium som ska försöka hålla huvudet kallt och prioritera mellan alla dessa behov. En av världens största ojämlikheter är vilken vård vi kan räkna med om vi blir sjuka. De som hanterar den fyrdubbla sjukdoms­bördan med en mycket tajt budget är värda all ­respekt. Kanske hade båda de unga männen på affischerna kunnat få leva och fortsätta att glädja andra med sin musik om det funnits bättre sjukvård när det gällde.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler