Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Sofie Naredi, specialistsjuksköterska i akutsjukvård, Stockholm.

Sofie Naredi, specialistsjuksköterska i akutsjukvård, Stockholm.

”Vi spelar en väldigt viktig roll för många människor”

Dagens Medicins nya krönikör, specialistsjuksköterskan Sofie Naredi, skriver om patienter som minns väldigt lite av hennes vård och en som aldrig glömmer.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Jag arbetar med postoperativ vård och övervakning på ett stort sjukhus. Stora sjukhus kan ha stora fördelar; man tillåts nörda ner sig i en specialiserad värld. Med stora sjukhus följer ofta stora patientflöden. Postoperativ vård innebär snabba patientkontakter där patienten, påverkad av narkosläkemedel, inte sällan minns väldigt lite av vårdtiden hos mig. Det gör inte arbetet mindre meningsfullt, men det har sina utmaningar. Majoriteten av våra patienter vårdas bara några timmar hos oss innan de körs tillbaka till vårdavdelningen.

Det kan ofta kännas som att jag är ett led i en produktionskedja, att patienterna är anonyma ansikten och diagnoser som fladdrar förbi varje dag. Men ibland dyker de upp, patienterna som vi minns lite extra mycket.

Vi kan kalla henne Sara. Jag vårdade henne efter en stor och komplicerad operation för ett par år sedan. I två nätter kämpade vi tillsammans. Sara från sitt håll, och jag från mitt. Vi tvivlade stundtals på om hon skulle överleva, men efter ett antal akuta re-operationer och ett par dagar hos oss kunde hon så småningom flyttas till inter­mediärvårdsavdelningen. Jag gick förbi och hälsade på henne. Hon mådde inte bra på långa vägar, men det gick långsamt framåt. Ytterligare några dagar senare flyttades hon till en vanlig vårdavdelning och dag ­för dag kunde läkemedlen sättas ut. Jag kom förbi ett par gånger efter att jag slutat jobbet och satt och pratade en stund med henne.

Sedan skrevs Sara ut från sjukhuset. En månad gick och jag tänkte mycket på hur hon mådde. Jag tvekade lite när jag tryckte in hennes hemnummer på telefonen. Är det okej att ringa upp sina tidigare patienter? Hennes man svarade, han och jag hade haft mycket kontakt de dygn som Sara var inlagd hos oss. Vi pratade en stund. Sara var på en rehabavdelning.

Det gick långsamt framåt, men det gick i alla fall framåt. Minnet av Sara fanns kvar, men inte lika starkt längre. Vardagen tog åter över. En morgon två år senare är jag placerad på den preoperativa avdelningen där vi tar emot patienter från avdelningarna som ska genomgå en operation. Ett slags väntrum innan operationssalen.

En patient körs in, en av 30 den dagen. Jag presenterar mig, som vanligt, och tycker att jag känner igen namnet men kan inte riktigt placera det. Jag går för att hämta ett dropp att hänga upp, och när jag kommer tillbaka säger hon: ”Visst sade du att du heter Sofie?” och plötsligt kände jag igen henne. Sara. ”Du spelade en så stor roll för mig, jag och min man pratar om dig ofta. Jag kände mig så trygg och det peppade mig så mycket att du kom och hälsade på och ringde.” Hon tog tag i min hand, tryckte den mot sitt bröst. Tittade in i mina ögon och sade långsamt, med emfas: ”Du betydde så oerhört mycket för mig. Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig.”

Och med ens så kom den där känslan tillbaka. Känslan att vi spelar en väldigt stor roll för så många människor dagligen. Att varje möte betyder något. Och att jag, mina kollegor, du som läser detta och gör skillnad för andra människor varje dag: att vi har världens bästa jobb.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler