Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Marina Arkkukangas, leg sjukgymnast, doktor i vårdvetenskap, forskning- och utvecklingschef på Forskning och utveckling i Sörmland.

Marina Arkkukangas, leg sjukgymnast, doktor i vårdvetenskap, forskning- och utvecklingschef på Forskning och utveckling i Sörmland.

”Erbjuder vården insatser som baseras på bästa tillgängliga kunskap?”

Det behövs krav på att använda professioner som har hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande arbete som en del i sin grundutbildning eller legitimation, skriver Marina Arkkukangas.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Vi behöver ingripa tidigt för att skapa goda förutsättningar för ett gott åldrande. Det finns i dag kunskap kring vilka funktioner och aktiviteter som är viktiga för att bibehålla självständighet och förhindra försämring av viktiga funktioner. Forskning av Kelso med flera 2019 visar på 15 olika sådana aktiviteter. I hierarkisk ordning gäller det till exempel förmåga att klippa tånaglarna, handla, gå i trappa och gå 400 meter. Det som räknas upp är kopplat till olika fysiska funktioner – funktioner som det finns god evidens för att det går att träna upp oavsett ålder.

Men hur ska vi kunna ingripa tidigt och hos vem ligger ansvaret att informera om när och hur man ska börja tänka på att träna, och att träna på ”rätt” sätt? Det är en stor frustration att se all forskning som bedrivs inom området och som finns tillgänglig för den som är insatt i området. Studie efter studie visar vad och hur vi ska träna för att förebygga fall och rädsla för att falla, minska risk för hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, demens, depression, osteoporos samt skörhet – listan kan bli lång. Det kommer forskning som visar att digitala lösningar såsom appar kan användas i det förebyggande arbetet, men det är en utmaning att implementera dem i vården. Så det handlar inte om en brist på kunskap. Men vem äger kunskapen och vem kan besluta om att den ska användas?

Socialstyrelsens publikation Statistik om kommunala hälso- och sjukvårdsinsatser 2018 visar att under 2018 var 340 000 personer över 65 år mottagare av kommunal hälso- och sjukvård. Med ökad livslängd och medicinska framsteg kommer antalet insatser att öka över tid. Många av insatserna ges just för att kompensera för de funktioner kopplade till aktiviteter som vi vet går att träna upp och som är viktiga för att bibehålla självständighet.

Det talas mycket i dag om den framtida demografiska utvecklingen. Statistikmyndigheten SCB har tagit fram siffror som visar att antalet äldre över 80 år kommer att öka med upp till 76 procent fram till 2035. Det kommer att bli en utmaning för den kommunala hälso- och sjukvården om inte insatser som syftar till att främja och förebygga blir självklara i stället för kompenserande insatser.  Att åldras handlar inte bara om att överleva i dag, det handlar om att leva med god hälsa och livskvalitet. Men hur möter vi upp det utifrån dagens arbetssätt? Det är en stor fråga. Vi är experter på att rädda liv och att få personer att leva länge. Men hur säkerställer vi att vi främjar att faktiskt leva och inte bara överleva?

Det pågår en omställning till Nära vård, som betyder vård som möter individen när och där den behövs. Men erbjuder vården insatser som baseras på bästa tillgängliga kunskap? Vid intervjuer som jag genomförde med fysioterapeuter 2018 uppgav många att de kände en frustration över tidsbrist i det dagliga arbetet. ”Känns sorgligt att inte ha möjlighet att arbeta evidensbaserat när man vet att det skulle kunna fungera bra om resurser fanns” är ett citat. Det pratas även ofta om att individer inte är följsamma till insatser eller behandling – men är det verkligen så?

Forskning som jag har genomfört visar att följsamhet till träning uppnås om den är individanpassad och instrueras med stöd av en person som har goda kunskaper i att stödja beteendeförändring och evidensbaserad träning, vilket är utmaning att få till i dagsläget inom hälso- och sjukvården.

Jag vet vad jag kan göra för min egen hälsa, baserat på den senaste forskningen. Men hur ska vi lyckas få alla att äga kunskapen kring vad vi kan göra för att främja hälsa och förebygga problem? Det är framtidens utmaning för hälso- och sjukvården att prioritera och skapa tid för att spara liv. Det behövs samordning och krav på att använda professioner som har hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande arbete som en del i sin grundutbildning eller legitimation. De kan tillgängliggöra och skapa förutsättningar för att alltid erbjuda äldre personer effektiva evidensbaserade insatser och behandlingar. Detta kan realiseras om bara rätt förutsättningar och möjligheter ges av beslutsfattare.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler