Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Låt oss gå tillbaks till teamarbete och kontinuitet”

Läkarledd primärvård drog redan på 1980-talet upp riktlinjer för att arbeta med livsstilsfrågor, skriver Robert Svartholm, ordförande i distriktsläkarföreningen i Norrbotten.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Rikspolitikerna är oroade över att livsstilsfrågor inte tas upp eller hanteras av primärvårdens läkare, trots nationella riktlinjer. Med erfarenheter från 1980-talet kan vi säga att läkarledd primärvård redan då drog upp riktlinjer för detta, men något har gått snett. Det går att åtgärda.

För att påverka denna situation bjöd Svensk förening för allmänmedicin, Sfam, i ett projekt 2019 in Sam Everington, en Londonläkare som haft en vårdcentral i 30 år och är ledare för en Clinical Comissioning Group, där områdets allmänläkare styr sjukvården för 400 000 invånare och livsstil och sociala frågor står i centrum. Vid tillfället sade Christer Jonsson (C), ett bekymrat landstingsråd i Kalmar: ”Svenska allmänläkare är inte intresserade av livsstilsfrågor, de vill bara hantera strikt medicinska frågor”. Hur har det blivit så?

Robert Svartholm, allmänläkare och ordförande i distriktsläkarföreningen i Norrbotten.

Distriktsläkarföreningen tog 1976 fram ett primärvårdsprogram med stort utrymme för förebyggande arbete och det låg till grund för en politiskt antagen primärvårdsplan i Norrbotten.

Läkaren och chefen Kristian Pedersen skrev sedan 1986 en utvecklingsplan för Luleå vårdcentral: ”Vi ska skapa vårdteam sjuksköterska-läkare-patient för att utveckla kontinuitet. Vi ska utbilda /…/ arbetsgruppen att ständigt arbeta med livsstilsfrågor, inte minst ensamhet /…/  Det är svårt nu med bara 2 läkare på 8 000 invånare, men snart”.

Distriktsöverläkare Ulf Måwe och politikerna i landstinget drev fram en fungerande primärvård. En utvärdering 1993: ”Det finns inte längre några nämnvärda köer i primärvården, den skyddsbarriär som byggts upp för att skydda läkarna från patienterna behövs inte, och personalbristen är i princip borta, utom viss läkarbrist i glesbygden”.

Husläkarreformens uppslitande omorganisation under 1990-talet avvecklade allmänläkarna från chefsfunktionerna, för att de skulle koncentrera sig på sjukvård. Sjuksköterskor, ofta från sjukhusen, tog över. Dessa har fortsatt karriären inom sjukvården och finns nu i ledande positioner inom landstingen. Nya lokala chefer har tillkommit, ofta med begränsad erfarenhet från primärvården.

Primärvårdsorganisationen byggdes in i Närsjukvården, med nya chefslinjer och blev en liten del av ledningsgrupperna. Lagen om vårdval, LOV, kom med ny organisation. Den tidigare platta organisationen, med vårdcentralchefen underställd en direktör och en landstingsdirektör med politiken direkt tillgänglig, blev en hierarki. Vårdcentralchefen blev en enhetschef, med en verksamhetschef på nästa nivå. Sedan en närsjukvårdschef, en divisionschef och slutligen landstingsdirektören.

På varje nivå dessutom en biträdande, en stab och en HR-avdelning. Folkhälsoplanerare och strateger anställs liksom utvecklingsdirektörer och processledare som ska utbilda och informera de anställda i ett top-downperspektiv. Administratörerna är numera fler än läkarna, enligt Vårdfokus 2019. I ledningsstrukturen lyser allmänmedicinsk kompetens med sin frånvaro.

Politiskt fokuseras på tillgänglighet, där nätläkare och akutmottagningar är tydliga exempel. En beställning skapas utifrån en önskelista, utan analys av om budgeten har en rimlig chans att finansiera den. Komplicerade ersättningssystem tvingar fram resurskrävande registreringar lokalt, med mindre tid för vård.

Kristian Pedersens vårdcentral utvecklades, men läkarna pensionerades och ersattes efter hand med stafettläkare, då specialistutbildningen under 1990-talet stagnerade och läkarbristen återkom. Det ständiga förändringsarbetet har bytt ut chefer och skapat organisatoriskt arbete i stället för vårdutveckling. Många klagar på att den växande arbetstiden vid datorn går ut över patientarbetet.

I England har Sam Everington och medarbetare arbetat kontinuerligt och utvecklats. Vårdcentralschefen arbetar som läkare och sitter i ledningsgruppen för området. Deras sjukvård kostar mindre än den svenska, men de satsar mycket på livsstil och ensamhet. Just det som man i Luleå ville börja jobba med redan före 1986. Med teamarbete och kontinuitet hade akutmottagningarna fått mindre arbete, folkhälsan varit bättre och den jämlika vården varit en realitet. Det är väl dags för oss att börja med det nu! Medicinskt styrda vårdcentraler med tät politikerkontakt. Vi hade faktiskt flera års försprång!

Kommentarer