Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Lars Jacobsson, professor ­emeritus och över­läkare på ­psykiatriska ­kliniken, Norrlands universitetssjukhus.

Lars Jacobsson, professor ­emeritus och över­läkare på ­psykiatriska ­kliniken, Norrlands universitetssjukhus. Bild: Privat, press

”Det är hög tid att rehabilitera Försäkringskassan”

För­säkringskassans hantering av ­i dag bidrar inte sällan till en försämring av sjukdomstillståndet, skriver överläkaren Lars Jacobsson.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Försäkringskassans tillämpning av sjuk- och aktivitetsersättningen har kritiserats i flera år och regeringen har reagerat mycket saktfärdigt, men nu pågår ett arbete med att ”förbättra sjukskrivningsprocessen” som inletts och ska delredovisas 15 juni 2020 och slutredovisas 15 oktober. Därför finns det många anledningar att diskutera förutsättningarna för en bättre fungerande/optimal ”process”. Några centrala frågor måste klargöras:

1. Sjukskrivningen är en läkaruppgift. Det har framförts att andra yrkeskategorier skulle ta över den uppgiften, eftersom sjukskrivningen av många läkare upplevs som oerhört frustrerande, framför allt på grund av Försäkringskassans sätt att bedöma intygen. Sjukskrivningen är en del i den medicinska behandlingen och därför en självklar läkaruppgift.

2. Behandlande läkares bedömning måste accepteras av Försäkringskassan under en rimligt lång tid med hänsyn till de olika typer av sjukdomstillstånd som det handlar om. Exempelvis läker benbrott inom relativt väl avgränsad tid, medan smärttillstånd och framför allt psykiska sjukdomar inte har samma naturalförlopp. Försäkringskassan kan omöjligt göra en bättre bedömning av ett sjukdomstillstånds svårighetsgrad och de aktivitets- och funktionsnedsättningar som föreligger och som har betydelse för arbets­förmågan än den behandlande läkaren. Självklart måste också läkarna bemöda sig om att skriva bättre och mer informativa intyg.

3. Försäkringskassan måste sluta kräva orimliga uppgifter i intygen som till exempel ”objektiva” fynd på status vid psykiatriska sjukdomstillstånd. Detta vittnar bara om en förbluffande okunskap, inte minst bland Försäkringskassans medicinska rådgivare. Den nuvarande ordningen undergräver läkarens auktoritet och har lett till att många ifrågasätter sin roll som sjukskrivande instans (se punkt 1).

4. Försäkringskassans anspråk på att göra ”försäkringsmässiga bedömningar” måste ifrågasättas. Försäkringsmässiga medicinska bedömningar tycks i Försäkringskassans ögon mer handla om att använda ”rätt” vokabulär. Detta har lett till att många kliniker anställt eller anlitat tidigare Försäkringskasse­anställda för att formulera sig på rätt sätt – i själva sakfrågan har det inte inneburit någon annan bedömning.

5. Återgång till arbete är ambitionen för såväl patient som läkare i de allra flesta fall. Frågan om när det är lämpligt och i vilken utsträckning, måste
i första hand vara en fråga mellan patienten och läkaren/vårdlaget. En forcerad återgång i arbete eller ett avslag på en sjukskrivning innebär i de flesta fall snarast en försämring av tillståndet och en fördröjning av läkningsprocessen.

6. Försäkringskassans jakt på ”konkurrerande” sjukdomstillstånd vid bedömning av sjukersättning måste upphöra. Självklart finns ”konkurrerande” tillstånd i vissa fall och det kan vara svårt att i vissa av dessa med någon rimlig säkerhet avgöra vilket eller vilka ”konkurrerande” tillstånd som är avgörande. I fall av osäkerhet borde därför den bedömning som är mest gynnsam för patienten väga tyngre än de alternativ som ger ett för patienten negativt utfall.

7. Den nuvarande ordningen, att Försäkringskassan själv omprövar ett överklagnings­ärende, måste ifrågasättas. Innan ett ärende eventuellt går vidare till domstol (Förvaltningsrätten) borde en från Försäkringskassan oberoende instans ompröva ärendet. Den kan bestå av medicinsk expertis och någon form av lekmannarepresentation, kanske facklig. De gamla pensionsdelegationerna hade denna karaktär! (Jag var expert i en sådan en gång i Västerbotten).

Att Försäkringskassan över huvud taget processar mot sina skyddslingar i domstol borde minimeras och helst avskaffas. Det finns en betydande dokumentation om att svenska domstolar tenderar att sätta större tilltro till myndigheternas bedömning än till patientens sakkunnigas bedömning trots att dessa inte sällan har en högre såväl vetenskaplig som klinisk kompetens än Försäkringskassans sakkunniga.

8. Principen om att vi är försäkrade i ”befintligt skick” måste införas, något som Försäkringskassan själv har föreslagit till regeringen – ”tillämpningen får orimliga konsekvenser i vissa fall i och med att det inte är tillåtet att ta hänsyn till individuella förhållanden”. Likaså bör arbetsmarknads­begreppet inom sjukersättningen och aktivitetsersättningen vara samma som gäller för sjukpenning så att arbetsförmågan ska prövas mot ”ett normalt förekommande arbete”.

Sammanfattningsvis finns det en rad åtgärder som måste vidtas för att Försäkringskassan återigen ska upplevas som relevant för medborgarna. För­säkringskassans hantering av ­i dag bidrar inte sällan till en försämring av sjukdomstillståndet. Och så kan det inte få vara! Försäkringskassan är inte ett affärsdrivande verk!

Rehabiliteringen av Försäkringskassan handlar inte bara om att ”förbättra sjukskrivningsprocessen”. Det handlar framför allt om en omprövning av Försäkringskassans roll som ett stöd för medborgarna och inte en motpart. I väntan på detta kan Försäkringskassan förändra sin praxis – det kan den göra alldeles själv utan att vänta på ett nytt ”uppdrag” från regering eller riksdag.

Kommentarer