Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Sofie Naredi, specialistsjuksköterska i akutsjukvård, Stockholm.

Sofie Naredi, specialistsjuksköterska i akutsjukvård, Stockholm. Bild: Johanna Lundberg/Bildbyrån

”Jag tänker inte delta i detta längre”

Det är inte ni som behöver stå öga mot öga med Sandra med kraftiga smärtor som inte får analgetika, eftersom det inte hinns med, skriver Sofie Naredi. 

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Vi har alla läst artiklarna och insändarna om sjukvårdskrisen. Det började för flera år sedan med varningar för patientsäkerheten inför och under somrarna, när sjukhusavdelningar stängdes eller slogs ihop på grund av personalbrist. Lösningen har varit stängda vårdplatser och/eller att ta in hyrpersonal.

Hyrsjuksköterskor har gått från att vara en akut lösning, till att bli den enda lösningen. På bara fem år har regionernas kostnader för inhyrd personal fördubblats. Den står nu för 4 procent av den totala löneutgiften inom vården i Sverige (Sveriges Kommuner och Regioner, 2019). Varför vill den fasta personalen inte stanna och varför är det så svårt att rekrytera ny?

Det är knappt någon som söker till avdelningarnas tjänster längre, hur spexigt de än utformas. Personalen slutar på grund av dålig arbetsmiljö och en näst intill obefintlig löneutveckling, vissa går till och med back efter inflationen. Ledningen för sjukhusen och politiker har i åratal sagt till medierna och oss vårdanställda att patientsäkerheten inte är hotad. Hur kan de fortfarande få ha sista ordet, när problemet är helt uppenbart för oss? Jag riktar mig direkt till er i ledande ställning: Varför lyssnar ni inte på våra tusentals insändare, debattartiklar, vittnesmål, brev, upprop?

Det är inte ni som behöver stå öga mot öga med Sandra med kraftiga smärtor som inte får analgetika, eftersom det inte hinns med. Eller Peter som behöver intensivvård men istället vårdas på akutmottagning eller vårdavdelning där det varken finns tillräcklig kompetens eller tillräckligt med personal. Patienterna utlokaliseras ofta till andra avdelningar, vilket ökar risken för vårdskador med 60 procent (Socialstyrelsen, 2019). Dessutom urholkas sjukhusen på kompetens i takt med att de erfarna slutar, och nyare personal tvingas ta hand om intensivvårdspatienter som inte har på en vårdavdelning att göra över huvud taget.

Läget inom sjukvården har varit pressat länge, men nu har vi en helt oacceptabel situation. Fler sängar på intensivvårds- och intermediärvårdsavdelningar måste bemannas. Enligt en enkätundersökning från Svenska intensivvårdsregistret, SIR, 2018 var en fjärdedel av alla intensivvårdsplatser stängda sommaren år 2017 på grund av sjuksköterskebrist/ekonomi. Under hösten en av tio. Nyare statistik finns inte men min misstanke är att det inte ser bättre ut i dag. Platsbristen leder också till att intensivvårdspatienter ofta flyttas mellan sjukhus, vilket innebär en ökad dödlighet med 30 procent.

Vi har ropat länge, men nu finns även statistik som backar upp vår verklighet. Mina patienter, dina och mina anhöriga, dör. I går, i dag, men också i morgon, om vi inte lyckas lösa detta. Vi har en av de sämsta intensivvårdskapaciteterna i Europa (SIR, 2019). Det behövs fler sjuksköterskor till intensiv- och intermediärvård, för att öppna de platser som fysiskt finns men inte utnyttjas. För att attrahera nya medarbetare, men framförallt få de befintliga att stanna, behövs en lön som motsvarar ansvaret, en arbetsmiljö att trivas i och kompetensutveckling. Och det behövs nu. För min del är det försent, jag har sagt upp mig. Jag tänker inte delta i detta längre.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 6 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler