Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Magnus Isacson, ordförande för Sfam Sverige.

Magnus Isacson, ordförande för Sfam Sverige. Bild: Johanna Lundberg/Bildbyrån

”Var är pengarna till primärvården?”

Utredningar i all ära men hur svårt kan det vara? Vi som jobbar i primärvården vet vad som behövs, skriver företrädare för Svensk förening för allmänmedicin, Sfam.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Margareta Hellgren, Sfam Skaraborg.

I Sverige är primärvården klart underfinansierad och står för endast cirka 17 procent av sjukvårdsbudgeten, medan 60 procent av läkarbesöken görs i primärvården. I Göran Stiernstedts utredning Digifysiskt vårdval som var klar hösten 2019 konstaterades att minst 5 miljarder kronor årligen behövs som tillskott från staten till primärvården i Sverige.

Förra året satsade regeringen 2,4 miljarder kronor på omställningen till ”god och nära vård” och 2020 har man utökat det något till 3 miljarder kronor. Men varför når aldrig pengarna vårdcentralerna? Det så kallade tillskottet i Stockholm för 2020 är 1,5 procent, vilket inte ens motsvarar inflation och löneökningar, och i Västra Götaland är tilldelningen av resurser villkorad. Situationen är liknande i flera regioner.

Sedan Göran Stiernstedts utredning Effektiv vård offentliggjordes 2016 har hela Vårdsverige insett bristen på resurser i primärvården. Denna utredning har sedan följts av Anna Nergårdhs God och nära vård, en utredning där slutbetänkandet ska läggas fram våren 2020, men där de delbetänkanden som hittills kommit pekar på samma sak.

Regering och riksdag tilldelade också följaktligen den nära vården, främst primärvården, ett tillskott på 2,4 miljarder kronor 2019, men pengarna kom aldrig vårdcentralerna till del. Varför?

I till exempel Västra Götaland skulle pengarna gå till en omställning av vården, medan den basala vården som görs på vårdcentralerna inte fick tillgång till några extra resurser. Situationen är likartad i de flesta regioner. Att fördela ekonomiska resurser till den primärvård vi har i dag utan särskilda speciallösningar är inte särskilt glamoröst och ger inga stora rubriker. Men det är vad som behövs för att kunna erbjuda patienter med kroniska sjukdomar en rimlig tillgänglighet, en fast läkarkontakt och kontinuitet.


Utredningar i all ära men hur svårt kan det vara? Vi som jobbar i primärvården vet vad som behövs!

  • Vi behöver resurser för fler specialister i allmänmedicin som har en avgränsad patientlista, så att vi kan erbjuda en fast läkarkontakt med kontinuitet. Ge oss rimliga förutsättningar så att vi kan följa våra patienter hela vägen, från BVC och skolålder genom arbetslivet med de påfrestningar det kan innebära, till äldreboendet och den palliativa slutfasen i livet. En god primärvård kan halvera inläggningarna på sjukhuset!
  • Vi behöver resurser för fler utbildade distriktssköterskor med hög kompetens som kan ge råd i telefonen och ta emot både akuta och kroniska patienter på sin mottagning, som kan ge avancerad sårvård och som har tid att stötta patienter i livsstilsförändringar och annat förebyggande arbete.
  • Ge oss tid för fortbildning så att vi kan erbjuda en vård med kvalitet.
  • Se till att förutsättningar finns för forskning i primärvården. Det är i primärvården patienter med kroniska sjukdomar huvudsakligen finns och resultaten från de studier som görs inom sekundärvården representerar endast en liten del av alla de patienter som sedan blir föremål för den behandling som rekommenderas.
  • Se till att alla digitala kontakter sker via en fysisk vårdcentral. I dag dräneras vårdcentralerna på resurser utan att få någonting tillbaka. Flera studier har visat att de allt fler ”besöken” hos nätläkare inte minskar besöken, vare sig i primärvården eller på landets akutmottagningar.

Självklart måste vi fortsätta att arbeta för att införa smarta digitala lösningar så som appar, chatt-lösningar och liknande, eftersom vården har begränsade resurser och vi måste ta tillvara de lösningar som erbjuds. Men låt oss göra det inom ramen för ordinarie verksamhet och prioritera vårdcentralerna, så att vi kan erbjuda vår befolkning en vård med både tillgänglighet och kvalitet!

Vi som varit med i många år har hört om så många satsningar på primärvården, men pengarna har i alltför liten utsträckning kommit vårdcentralerna till del.

Vart tar dessa extra tillskott egentligen vägen? Låt oss för första gången se att det händer något på riktigt och låt det hända nu!

Margareta Hellgren, Sfam Skaraborg
Magnus Isacson, ordförande för Sfam Sverige
Katarina Hansson, Sfam Söderslätt
Kristina Halldorf, Sfam Jämtland Härjedalen
Josette Troon, Sfam Jönköping
Helena Glad, Sfam Östergötland
Anne Björk, Sfam Region Uppsala
Gösta Eliasson, Sfam Halland
Lisa Månsson Rydén, Sfam Region Gävleborg
Anna Lövgren, Sfam Blekinge
Bernd Sengpiel, Sfam Storgöteborg
Olof Cronberg, Sfam Kronoberg
Maria Wolf, Sfam Stockholm
Ellinor Schüllerqvist, Sfam Västervik
Märit Löfgren, Sfam södra älvsborg
Hanna Trillkott, Sfam Västmanland
Annika Brorsson, Sfam Malmö
Susanna Althini, Sfam Gotland
Sofia Eriksson, Sfam södra Kalmar
Christina Ledin, Sfam Örebro/Värmland.
Emil Péclard, Sfam Dalarna
Jenny Lillqvist, Sfam Västerbotten

Kommentarer