Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Mathias Bergeld/Bildbyrån

”Rutiner skapas – men har fem timmars livslängd”

Gå först in till patienten och avgör om det finns en misstanke, men gå inte in om du inte är säker! Linus Källgård försöker följa rutinerna under pandemin.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Under ett av mina tidigare vikariat berättade en kollega om när ”någon från regionen” plötsligt annonserat besök nästa dag för att ”inspektera rutinerna”. Panik! Kliniken hade, såvitt någon mindes, aldrig haft en enda nedskriven rutin. Halva natten satt man uppe och skrev rutiner och flödesscheman om ditt och datt, bakdaterade, skrynklade till och försåg med ringar från kaffekoppar. Historien förtiger huruvida detta senare hade någon inverkan på arbetssättet, men ”någon från regionen” hade åtminstone varit mycket imponerad.

I dag finns rutinerna på nätet då kunskapsläget ändras allt oftare. Det mest extrema exemplet är förstås corona. Diverse rutiner skapas men har ungefär fem timmars livslängd: Använd skyddsutrustning! Spar på skyddsutrustning! Använd bara vid misstänkt smittade, men alla är misstänkt smittade, förutom några som åtminstone i går inte var det men kanske i dag! Gå först in till patienten och avgör om det finns en misstanke, men gå inte in om du inte är säker!

Detsamma gäller förstås den här krönikan – när den kommer ut är den garanterat inaktuell. De enda som tycks stå stadigt i stormen är de basala hygienrutinerna och Anders Tegnell.

Jag tror att corona för många av oss präglas av en oklarhet som ofta stressar och frustrerar oss väl så mycket som själva sjukdomshotet (som förstås heller inte ska förringas). Det gäller både i och utanför vården – nästan inget är ju som det brukar. På akuten har jag kommit på mig själv med att ompröva rutiner som jag obekymrat levt med sedan treårsåldern: Hur hälsar jag på en annan människa? Hur använder jag en dörr?

Samtidigt är den här oklarheten ganska självklar – det finns ju nästan inga fakta. ”Acceptans för ovissheten”, kommenterade någon en av dessa tv-intervjuer då epidemiologer pressas på svar på frågor som inte har några svar. I ett samhälle där vi blir allt mer vana att ha ”facit” en knapptryckning bort och där allt mer datoriseras, mäts, beräknas, har vi kanske blivit sämre på just acceptans för det ovissa.

Allt färre patienter nöjer sig med att veta att deras symtom inte tyder på något farligt eller behandlingsbart. För att bli lugna av det vi kallar ”lugnande besked” vill de ha en förklaring och veta varför just de fått just detta symtom just nu. Jag förstår och uppmuntrar nyfikenheten, men ibland måste vi acceptera att alla frågor inte har några svar. Det är inte det minsta konstigt att bud och rutiner i en situation som denna därför ständigt ändras. Respekt för ovissheten!

Jag är tacksam för att det finns experter som ägnar sig åt hur man ska hantera coronan. Hur man ska hantera ovissheten, däremot, får kanske var och en grunna på. Själv har jag valt att begränsa flödet av olika tyckande och idéer genom att helt enkelt lita på Folkhälsomyndigheten och de råd och rutiner som ges från sjukhuset, även om de ändras. Och sedan försöker jag påminna mig om Muminmamman, som jag ibland citerar för patienter med diverse oro: ”Vad som helst kan hända när som helst, därför är jag så lugn.” Lättare sagt än gjort, kan hända, men nog fasen har hon rätt.

Kommentarer