Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Laura Björnström och Akil Awad, båda läkare på Södersjukhuset och initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop.

Laura Björnström och Akil Awad, båda läkare på Södersjukhuset och initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop.

”Vårt budskap aktualiseras av den pågående krisen”

Vem ska ta hand om det berg av patienter vars vård skjutits fram, efter krisen? Det undrar Laura Björnström och Akil Awad från Stockholms sjukvårdsupprop.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

I dag, den 29 mars, var det tänkt att manifestationen Patientsäkerhetsmarschen skulle gå av stapeln. Den fick ställas in på grund av coronapandemin. Ett självklart men sorgligt beslut. Budskapet från Stockholms sjukvårdsupprop aktualiseras dock i och med den pågående krisen och en ny marsch planeras framöver.

Patientsäkerheten är hotad och brister i Region Stockholm. Anledningen är att de styrande regionpolitikerna och sjukvårdsledningarna prioriterat bort akutsjukhusen och vårdcentralerna. Gamla och sköra patienter får vänta i dygn utan mat eller dropp på hårda och kalla britsar på akuten. Intensivvårdskrävande patienter får vårdas på en lägre vårdnivå eftersom platser saknas. Multisjuka patienter får inte tillgång till en kontinuerlig läkarkontakt på vårdcentralen eftersom det saknas allmänläkare. Istället har man valt att flytta resurser till vårdenheter som träffar friskare patienter, så som nätläkarbolag och vårdval.

Allt detta och mer ville vi få fram genom Patientsäkerhetsmarschen. Allt detta hände i Stockholms sjukvårds korridorer redan innan coronapandemin blåste in över Sverige och Stockholm. Men istället för att samla Stockholms befolkning, anhöriga, patienter och sjukvårdspersonal i en demonstration, kavlar vi förstås upp ärmarna och gör vårt jobb i kristid.

Men det går inte att komma ifrån att coronakrisen sätter strålkastarljuset på frågan.

Även om inget sjukvårdssystem i världen kan vara rustat för massiva katastrofer, innebär obefintliga marginaler redan innan förstås ett sämre utgångsläge. Sverige och Stockholm hamnar i bottenskiktet i Europa när det handlar om såväl vårdplatser som intensivvårdsplatser per invånare, se OECD:s rapport Health at a Glance 2018 respektive Årsrapport 2018 från Svenska intensivvårdsregistret. Hur ska man med det grundläget kunna ha en optimal beredskap för en kris? 

År efter år har vi stockholmare fått höra från regionen att sjukvårdsbudgeten är tajt. Vårdcentralerna har inte ens fått uppräkningar som motsvarar inflationen och akutsjukhusen sparar hundratals miljoner och varslar. Sparkraven på 300 miljoner kronor på både Södersjukhuset och Danderyds sjukhus ligger kvar, liksom varslen av sjukvårdspersonal på Karolinska sjukhuset. ”Formellt sett ligger varslen kvar”, bekräftar Karolinskas HR-direktör Patricia Enocson i en kommentar till tidningen Arbetaren 25 mars där hon fortsätter: ”…vi jobbar inte aktivt med varselprocessen då det är viktigt att vårdpersonal ägnar sig åt sitt uppdrag i vården helt och hållet.”

Hon syftar på den vårdpersonal som efter coronapandemin riskerar att bli av med jobbet. De måste nu ägna sig åt sitt uppdrag helt och hållet.  

Vi förstår – det är kris. Nu behövs arbetskraft, pengar (på kort sikt) är inget problem, alla i vården är hjältar och hård prioritering är nödvändig. Till exempel prioriteras mycket elektiv verksamhet bort. Men det betyder inte att behovet hos dessa patienter försvinner. Vi nöjer oss inte med meningslöst smicker som att kallas hjältar utan undrar: vem ska ta hand om det berg av patienter vars vård skjutits fram, efter krisen? Den utarbetade vårdpersonal som kanske ska sägas upp? De med visstidsanställning som inte får förlängas?   

Coronapandemin sätter vårdens resurser på prov, men vi hoppas också att den blir ett wake up call för våra regionpolitiker och våra sjukhusledningar. Vi hoppas att de ser klarare när coronastormen blåst över och på riktigt börjar lyssna på vårdens medarbetare som skriker så högt de kan. Vi hoppas att en Patientsäkerhetsmarsch till sommaren eller hösten inte behövs. Den totala avsaknad av självkritik som de styrande hittills uppvisat gör oss dock skeptiska.

Om patientsäkerheten fortsatt är hotad och brister, om sparkrav och varsel fortfarande ligger kvar och om de styrande vägrar lyssna på vårdens medarbetare, så kommer vi att fortsätta larma om det igen och igen och skrika så högt vi kan. Bland annat i megafoner i en kommande marsch.

Kommentarer