Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Eva Åkerman, filosofie doktor, universitetssjuksköterska, Karolinska universitetssjukhuset. Isabell Fridh, docent, Högskolan Borås.

Eva Åkerman, filosofie doktor, universitetssjuksköterska, Karolinska universitetssjukhuset. Isabell Fridh, docent, Högskolan Borås. Bild: Privat (montage)

”Vad händer med närstående i coronatider?”

Finns det en plan för hur man ska möta de behov som patienter och närstående kan få som följd av besöksrestriktioner, undrar en forskargrupp för intensivvårdssjuksköterskor.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Det som händer i dessa dagar är overkligt och skrämmande. Stora insatser har satts in i kampen mot Coronaviruset, och det kan finnas grund för att ställa sig frågan om dessa insatser kan ha oönskade tilläggseffekter.

Vår stora oro är konsekvenserna av besöksrestriktioner. De allra sjukaste patienterna får inte ha sina närstående hos sig i samma grad som förut, grundat på risken för smittspridning och begränsad tillgång till skyddsutrustning. Detta är förståeligt, vi vet ju att det inte är önskvärt med många människor inne på sjukvårdsinrättningar där de sårbara patienterna befinner sig. Men vilka konsekvenser kommer detta att leda till? Finns det en plan för hur man ska möta de behov som patienter och närstående kan få som följd av dessa restriktioner?

Författarna av denna artikel har många års erfarenhet som intensivvårdssjuksköterskor och som lärare och forskare med fokus på närståendes villkor på intensivvårdsavdelningar.

För 25 till 30 år sedan var intensivvårdpatienters närstående endast på korta besök hos patienten. Besökstiderna var snäva, så lite som 2 till 3 timmar per dag. Under de sista två decennierna har vi fått mycket mer kunskap om betydelsen för både patienten och för närstående att ha kontakt med varandra. År 2020 är närstående inte bara på besök utan även delaktiga och en naturligt integrerad del av patients omvårdnad. 

Intensivvårdspatienter som är kritiskt sjuka och inlagda på intensivvårdsavdelning får ofta smärtstillande och sederande läkemedel för att tolerera behandling med högteknologisk medicinsk-teknisk utrustning. Sederingen leder till att patienten kan förskonas från obehagliga intryck av behandlingen och saknaden av sina närstående. Men ett behandlingsförlopp har flera faser, även den fas som innebär tillfrisknande med nedtrapping av sedering, stödjande behandling och begynnande rehabilitering. I dessa faser och även i tiden efter intensivvården är närstående mycket viktiga.

Vi har stor tillit till kolleger som arbetar inom intensivvård och på vårdavdelningar, och vi vet att de kommer att möta många situationer där de måste avvisa besök från närstående. Från kolleger i Norge, Danmark och Sverige rapporteras det att patienter inte får ta emot besök. Det är ett stort etiskt dilemma för sjuksköterskor och läkare. De önskar att inkludera närstående och vet att det finns behov av att få information, att vara på plats och bli inkluderad. Samtidigt är det nödvändigt att förhålla sig till risken för smittspridning, den begränsade tillgången på skyddsutrustning och nödvändigheten av att skydda sig själv.

Personalen använder alternativa metoder som telefon eller ljud/bild-teknologi för att kommunicera med närstående. Digitala hjälpmedel kan användas för att visa patienten, rummet och personalen. Det kan även ges möjlighet att låta patienten få höra en känd röst. Det betyder mycket för närstående att få se sina anhöriga, och att få se och kommunicera med personalen. Men detta är inte detsamma som att träffas. En kollega berättade att närstående är förtvivlade och gråter när de ringer och informerar dem. Detta kan vara ett tecken på att det kan bli stora problem att hantera i efterhand.

Det finns mycket forskning som rekommenderar vikten av att närstående är på plats och stödjer patienten under den kritiska sjukdomstiden, och att de under normala omständigheter är en stor resurs för patientens återhämtning. Att uppleva att en anhörig blir allvarligt sjuk är en stor känslomässig belastning, och att detta uppmärksammas är helt centralt för att inte närstående själva ska få hälsorelaterade långtidsskador. Forskning visar att närstående ofta är de som sliter mest när patienten lämnar intensivvården, och att ge omsorg och förbereda närstående under sjukhusvistelsen är därför viktigt. Med andra ord riskerar närstående som inte blir omhändertagna att bli en ny patientgrupp.

I tider när besöksrestriktioner är nödvändiga kan alternativa medel tas i bruk, som olika digitala kommunikationskanaler. Dessa kan dock aldrig ersätta de trygga händer och ögon som patienten känner bäst och den trygghet och tillit som det ger de närstående att själva se och uppleva att deras nära blir bra omhändertagna. 

Detta är en kris som slår hårt och brett. Närstående är en extra sårbar grupp i detta sammanhang. Vår förhoppning är att man inom de ramar man har, gör allt som är möjligt för att möta närståendes behov, nu och framgent.

 

För Nordisk forskargrupp för intensivvårdssjuksköterskor:

Eva Åkerman, Karolinska universitetssjukhuset

Isabell Fridh, Högskolan Borås

Gro Frivold, Universitetet i Agder

Ranveig Lind, Universitetet i Tromsø – Norges Arktiske Universitet och Universitetssykehuset Nord-Norge

Anne Ågård, Aarhus universitetshospital

Hanne Irene Jensen, Vejle Hospital

Hanne Alfheim, Oslo universitetssykehus

Matias Rasi, Universitetet i Tromsø – Norges Arktiske Universitet

Mariann Fossum, Universitetet i Agder

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler