Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad. Bild: Fredrik Karlsson/Bildbyrån

”Besökslistorna har blivit sorgligt glesa”

”Nu vågar både politiker och administratörer prioritera, och patienterna accepterar det. Det tycker jag är hoppfullt”, skriver Susanna Sandberg.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Hemma har vi coronakris. Jag är förkyld. Eller är jag det? Termometern är spårlöst borta. Jag kan ju inte direkt gå ut och köpa en ny, om jag nu är sjuk. Bäst att stanna hemma från jobbet. Maken har varit förkyld ett par dagar, så det är inte konstigt om det bryter ut hos mig nu.

Vårt äldsta barn går i gymnasiet och det stängde i förra veckan. Vi är tre hemma, och håller alla tummarna för att vår yngsta får fortsätta gå i skolan. Annars blir vi galna allihop. Toapapper har vi, mat har vi, men den mentala krisberedskapen är noll. Jag längtar tillbaka till jobbet, fast jag bara varit hemma en dag.

På Hudmottagningen har det varit lite väl lugnt på sistone. På hela sjuk­huset faktiskt. ­Patienter som inte har jättestora besvär (tänk ­eksem) vill skjuta upp besöket, av oro för smitta. Vård­administratörerna har fullt upp med att ringa och fråga alla patienter om de är förkylda före besöket. Den sista veckan har de dessutom börjat avboka alla patienter över 70 som inte har någon högprioriterad åkomma, eftersom 70-åringar inte bör vara ute i onödan, enligt order från Folkhälsomyndigheten.

Besökslistorna har blivit sorgligt glesa. Endast ett fåtal patienter väntar i korridoren utanför undersökningsrummen. Det är inte möjligt att hinna boka in andra, som vi har i vår långa kö. Och inte önskvärt heller, för fulla väntrum är förstås inte bra med tanke på smittspridning.

En förmiddag hade jag bokat in X, med en högprioriterad åkomma, en detalj jag tyvärr inte hunnit förmedla till de effektiva vårdadministratörerna. Patienten satt redan i bilen när hen nåddes av beskedet att besöket var inställt. X tog det med ro och vände snällt om, utan att klaga. Men när jag upptäckte att hen inte kom, insåg jag misstaget. Jag ringde upp X, som berättade att hen nu var på väg åt andra hållet, det vill säga hem. ”Snälla kom tillbaka! Jag vill att du kommer!” utbrast jag. ”Nu blev jag glad två gånger” skrockade X. ”Först ringer ni och säger att jag inte behöver komma, och det var ju skönt. Och sedan ringer du och säger att jag FÅR komma. Det händer inte varje dag.”

Jag är imponerad över att människor är så förstående. Före coronakrisen kunde jag ibland tänka att våra politiker, och patienter, verkligen har stort förtroende för oss, med tanke på vad de tror är möjligt att åstadkomma med de resurser vi har, och hur många vi är som ska göra jobbet. Men nu vågar både politiker och administratörer prioritera, och patienterna accepterar det. Det tycker jag är hoppfullt.

Vi har jobb att göra på de tomma tiderna, vi kan ringa patienter som vi inte hunnit ringa tidigare, vi kan komma i kapp med provsvar, recept och annan administration. Vi hinner prata med varandra. Det är välgörande med andhämtning. Men ganska snart kommer det att bli tråkigt, för utan patienter är vi ingenting.

Det är slitsamt med för många patienter, men det är värre att inte ha några alls.

Kommentarer