Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Thinkstock

”Förhandla arbetsvillkoren medan branden pågår”

Vad sänder vi de styrande för signaler när vi fortsätter släcka bränder med bristande utrustning och dålig kompensation? Det undrar sjuksköterskan Meryem Yebio.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Meryem Yebio, sjuksköterska i Region Stockholm.

Att som vårdpersonal kräva högre lön under pågående pandemi är oetiskt och omoraliskt tycker en del, däribland vårdpersonal själva. Jag är inte längre en av dem och skäms inte för det. 

Sjukvårdspersonal är så upptagna med att leva upp till hjälterollen att vi helt glömt bort vad våra ”hjältedåd” signalerar. Hur ska politiker och andra styrande kunna betrakta och behandla oss som annat än hjältar när vi gång på gång visar att vi är just det? När vi gång på gång visar att vi är hjältar som plikttroget kommer till undsättning genom att rädda och främja liv och hälsa, på bekostnad av våra egna liv och vårt välmående?

Det är allmänt känt att priset på en vara och/eller tjänst styrs av tillgång och efterfrågan. Just nu lever vi i en tid då vårdpersonal behövs som allra mest i alla vårdkedjor från äldreomsorgen och öppenvården till slutenvården. Varför skulle vi som vårdpersonal därför inte kosta mer (läs: kräva högre löner) när vi behövs, offrar och arbetar som mest? 

Att arbeta som vårdpersonal, oavsett yrke, är ett arbete och ett arbete ska betalas utifrån hur hårt och viktigt det är, punkt. Jag skäms över att ens ha känt den minsta skam över att ha diskuterat lönefrågan under och i en tid då vi som vårdpersonal har som bäst förhandlingsläge. Under och förhoppningsvis även efter rådande pandemi går det nämligen inte längre att förneka vår existens, den nyckelroll och samhällsbärande funktion vi besitter.

Det går heller inte längre att förneka och/eller förminska det hårda arbete vi utför, många gånger på bekostnad av oss själva, då många av oss kommer ha insjuknat och kanske till och med dött till följd av covid-19.

Då jag är med i många olika vårdforum och umgås med många som arbetar inom sjukvården vet jag att det finns en hel del som tycker att vi under rådande pandemi snällt, kravlöst, lojalt och plikttroget ska kavla upp ärmarna, fortsätta jobba på, ställa lönekravet åt sidan och ta diskussionen efter att pandemin är över.

Detta kan liknas vid att släcka en brand och sedan påminna alla om vilka det var som gjorde det och hur viktigt det var att släcka branden. Frågan är hur många som kommer att fortsätta bry sig efter att branden är släckt och faran därmed är över? Vore det inte slagkraftigare att förhandla arbetsvillkoren medan branden fortfarande pågår, då inga andra än brandsläckarna kan släcka den brand som brinner och det därför är viktigt att se till att de är tillfredsställda under brinnandets gång?

Vad sänder vi de styrande för signaler när vi fortsätter släcka bränder med bristande utrustning och dålig kompensation? Vad sänder vi de styrande för signaler när vi fortsätter jaga heroismen genom att bete oss som att våra yrken är vår plikt mer än ett arbete? Ibland undrar jag genuint vad som är hönan och vad som är ägget. Varför skulle styrande politiker behöva anstränga sig för att kompensera vårdpersonal på annat sätt än att uttrycka verbal uppskattning, när de inte behöver? Vi fortsätter ju plikttroget gå till jobbet och utföra vårt arbete även under urusla arbetsförhållanden. 

Jag förstår att en som sjukvårdspersonal vill ställa upp och finnas där, inte nödvändigtvis för arbetsgivares och politikers skull, utan för de behövande patienternas skull. Men att arbeta under dåliga arbetsförutsättningar är inte att långsiktigt finnas där, för befintliga och potentiella patienter. Även om vi orkar finnas där för dem nu, kommer vi inte att orka arbeta under dåliga arbetsförhållanden på obegränsad tid. Vi kommer heller inte att orka vara människor och leva upp till våra andra roller utanför yrkesrollen.

Som en sjuksköterskevän till mig brukar säga: ”vi är förbrukningsvaror”. Jag kan inte annat än att hålla med helt och fullt. Vi som vårdpersonal används tills vi förstörs eller tar helt slut, vilket resulterar i att vi slutligen varken fungerar i yrkes- eller privatlivet. Och för det är det ingen som tackar oss, vare sig på eller utanför jobbet!

Kommentarer