Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

”Äldre människor med depression behöver få hjälp med andra insatser än antidepressiva läkemedel”, skriver Barbro Westerholm och Yngve Gustafsson med flera.

”Äldre människor med depression behöver få hjälp med andra insatser än antidepressiva läkemedel”, skriver Barbro Westerholm och Yngve Gustafsson med flera. Bild: Erik Simander/Bildbyrån och Mattias Pettersson

”Depression hos äldre måste prioriteras”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:
Barbro Westerholm, professor emeritus i läkemedelsepidemiologi och riksdagsledamot för Liberalerna
Bild: Erik Simander/Bildbyrån

Vi vill med denna artikel lyfta upp problemen med antidepressiva läkemedel till människor över 65 år. Äldre människor är den grupp som får mest antidepressiva medel. 17 procent av dem över 65 år använde antidepressiva mediciner år 2019 och i gruppen över 75 år omfattade denna medicinering 26 procent av kvinnorna och 16 procent av männen, enligt Socialstyrelsens statistikdatabas för läkemedel.

Vid depression är det viktigt att identifiera bakom-liggande orsaker, såväl medicinska som sociala. Hos äldre kan nedstämdhet uppstå till följd av sådant som ”tyst” stroke, hormonrubbningar, undernäring, läkemedelsbiverkningar, alkohol och andningsuppehåll i sömnen. Även svåra livskriser och social isolering ökar risken för depressioner hos äldre. 

I en befolkningsstudie utförd i Västerbotten, Umeå 85+/Gerda-studien, fann man att deltagarna i genomsnitt hade drabbats av fem svåra förluster. Det handlade om förlust av vänner/närstående, förlust av vuxna barn, förlust av syn/hörsel, svår sjukdom, förlust av körkort och flytt från hemmet.

I studien var 30 procent deprimerade och hade en nästan fördubblad risk att dö inom fem år, vilket var mer än för patienterna med hjärtsvikt och cancer. Depressioner påverkade livskvaliteten mer än alla andra sjukdomar tillsammans. Efter fem år hade ytterligare 26 procent blivit deprimerade. Sjukvården hade bara upptäckt hälften av dem som var deprimerade och knappt någon hade utretts för bakomliggande orsaker till sin nedstämdhet. 

Nästan ingen hade fått någon annan behandling än antidepressiv medicinering och som regel hade patienterna inte fått någon uppföljning av behandlingen.

En fjärdedel av självmorden i Sverige begås av äldre människor, visar statistik från Socialstyrelsen. Till skillnad från vad många tror så skyddar inte antidepressiva läkemedel mot självmord. Utifrån sammanställningar av forskningsstudier tycks det oroväckande nog föreligga en högre risk för självmordsförsök och självmord bland dem som får antidepressiva jämfört med dem som får behandling med sockerpiller. Se exempelvis Healy och Whitaker i Journal of Psychiatry and Neuroscience 2003 samt Hengartner och Plöderl i Psychotherapy and Psychosomatics 2019.

Det är därför viktigt att vårdpersonal slutar att felaktigt utgå ifrån att alla nytillkomna självmordstankar, självmordsförsök eller självmord hos patienter som står på antidepressiva beror på den underliggande depressionen. I stället bör de registreras som misstänkta biverkningar så att orsakssamband kan utredas. Om detta påvisas bör patienten under inga omständigheter behandlas med samma läkemedelsgrupp igen.

En annan missuppfattning är att antidepressiva hjälper vid depression hos äldre. Tyvärr saknar antidepressiva positiv effekt vid pågående depression, vilket en SBU-rapport från 2015 visar. Författarna till samma rapport hävdade däremot att antidepressiva kan minska risken för återfall i depression. Slutsatsen har dessvärre visat sig vara felaktig då studiedesignen som använts inte är tillämpbar på läkemedel som vid utsättning orsakar samma symtom som karakteriserar grundsjukdomen, se Läkartidningen den 30 december 2019.

Antidepressiva kan däremot ge upphov till allvarliga biverkningar som bland annat rytmrubbningar i hjärtat, hjärnblödningar, försämrat immunförsvar, försvagat skelett, trötthet, kognitiv påverkan och yrsel som kan resultera i fallolyckor.

Då många äldre redan i utgångspunkten står på flera mediciner ökar också risken för farliga läkemedelskombinationer. Antidepressiva försämrar även sexualiteten hos en majoritet av användarna, också äldre, och där riskerar problemet att kvarstå i åratal och hos vissa permanent efter avslutad behandling. 

“Omfattningen av depression hos äldre människor är en så stor och omfattande fråga att den måste prioriteras”

Mot bakgrund av ovanstående skäl står nu vården inför en stor grupp av äldre patienter som bör avsluta sin antidepressiva medicinering. Tyvärr utvecklar många av dem som behandlas med antidepressiva ett fysiskt beroende (på engelska ”dependence” vilket inte ska blandas ihop med ”addiction”). Vid avslutning av medicineringen kan det uppstå så starka fysiska och psykiska obehag att patienterna inte klarar av att sluta – se Lerner och Klein i Brain Communications 2019 samt Horowitz och Taylor i Lancet 2019.

Vidden av problemet blir uppenbar när man konstaterar att det i Storbritannien var fler rapporter om beroendeutveckling på SSRI-preparatet Paroxetin tre år efter lansering än för samtliga bensodiazepinpreparat under 20 års tid, enligt Healy i Journal of the Royal Society of Medicine, 2020.

Många som behandlas med antidepressiva har ätit läkemedlen i åratal och i Davies et als systematiska genomgång av 14 studier konstaterades att drygt hälften av patienterna upplevde utsättningssymtom när de försökte sluta. Hälften av dem som upplevde utsättningssymtom hade i fyra stora studier maximalt svåra symtom, se Davies och Read, Addictive Behaviors, 2019.

På grund av detta måste patienterna få hjälp med långsam nedtrappning, en process som ofta tar flera månader och upp till år och som inte sällan kräver mycket stöd och tålamod från den behandlande läkaren. 

Då nedstämdhet och ångest är vanliga utsättningssymtom är det viktigt att patienter och sjukvårdspersonal inte misstar sådana tillstånd för ”återfall” i depression och ångest, något som annars resulterar i att behandlingstiden förlängs i onödan. Här krävs noggrann registrering av symtom under utfasningen av de antidepressiva läkemedlen och konsekvent biverkningsrapportering med exempelvis en checklista så att mer kunskap kan vinnas om nedtrappningsfasen och om de eventuella kvarstående skadorna i denna åldersgrupp.

Omfattningen av depression hos äldre människor är en så stor och omfattande fråga att den måste prioriteras. För att mottagandet och behandlingen ska kunna förbättras behöver sjukvårdspersonal utbildas och få mer konkret kunskap. 

Till att börja med behöver vården bli bättre på att utreda medicinska, psykologiska, sociala och existentiella orsaker till depression så att man förstår varför patienten är nedstämd. 

När det kommer till behandling så har vi ingen färdig lösning för detta, men vill med denna artikel hävda att äldre människor med depression i första hand behöver få hjälp med andra insatser än antidepressiva läkemedel. 

Det kommer att krävas att mer pengar satsas på forskning för att utveckla och utvärdera olika typer av insatser – både förebyggande och vid pågående depression.

  • Barbro Westerholm, professor emeritus i läkemedelsepidemiologi och riksdagsledamot för Liberalerna.
  • Yngve Gustafson, professor i geriatrik, Umeå universitet.
  • Göran Högberg, psykiatriker och psykoterapeut.
  • André Marx, ST-läkare i allmänmedicin, Björkhagens Husläkarmottagning.
  • Anne-Marie Boström, docent i omvårdnad, Karolinska institutet, Stockholm.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler