Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Covid-anspänningen är ständigt närvarande”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Första dagen på min sidotjänstgöring på en geriatrisk klinik. Avdelningen som jag skulle vara placerad på har utrymts efter att en patient testats positiv för sars-CoV-2. Den planeras att bli en covid-avdelning. I dag är där två patienter.

En vecka senare har kliniken två covid-avdelningar med totalt 42 patienter. I dag, ytterligare en vecka senare, har ännu en avdelning dedikerats till vård av patienter med covid. Tre avdelningar på tre veckor. Så fort gick det.

Min avdelning har hittills fortsatt vara en allmängeriatrisk avdelning. Men arbetet är i allra högsta grad påverkat av den pågående pandemin. 

Jag kan inte påstå att min arbetsbelastning är särskilt mycket högre än normalt. Men anspänningen är det definitivt. Detta virus är slugt. Det är ett ständigt hot och låter dig aldrig slappna av. Det är nämligen väldigt svårt att utesluta att patienten bär på smittan.

Inte sällan är patienten positiv för sars-CoV-2 trots frånvaro av luftvägssymtom. Eller negativ när hon kommer in på avdelningen för att vara positiv dagen därpå. Eller negativ vid upprepade provtagningar men visar typisk klinisk bild och lungförändringar. Dagligen isoleras patienter och provtas om vart annat. De flyttas mellan enkelsal och flersal. Om covid-19 konstateras får de byta avdelning. Sjukvård är i hög grad logistik.

“Jag står på avstånd och ropar med hög röst på de hörsel­nedsatta äldre”

Detta har lett till att jag håller avstånd till patienterna när jag kan, även om jag inte har någon misstanke om att de är smittade. 

Att vi tvingas minska den fysiska kontakten med varand-ra är ju bland det värsta det här viruset ställer till med. Det känns konstigt för mig att inte vara så nära som jag är van vid. Att inte ta i hand eller klappa på axeln. Jag står på avstånd och ropar med hög röst på de hörselnedsatta äldre.

Inte heller psykiatrin lämnas oberörd av covid-19. Det märker jag när jag går jour på min hemklinik på helger. Patienterna undviker att komma om de inte verkligen behöver. Rutiner och organisation förändras, patienter med misstänkt eller konstaterad covid-19 vårdas på en särskild avdelning där personalen har utbildats för ändamålet. En avdelning på kliniken vårdar inte ens patienter med psykiatriska sjukdomar. Den tar i stället emot geriatriska patienter och rondas av psykiatriker med stöd av geriatriker.

Ärendena som jag hanterar på jourtid är annorlunda. Jag gör ett besök på en infektionsavdelning för att bedöma en covidsjuk patient med psykossjukdom. Jag bär betydligt mer skydd än på den geriatriska avdelning jag jobbar på till vardags. Det är varmt och mitt visir immar igen. Covid-anspänningen är närvarande och den stör mig.

Det har bara gått några veckor, men covid är det nya normala. Det är en imponerande omställning sjukvården gjort, det är de flesta överens om. Men jag är lika imponerad av hur vårdpersonal anpassat sig till de nya omständigheterna. Vi bara gillar läget och hugger i. Covid-anspänningen är vår nya vardag.

 

Kommentarer