Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Sofie Naredi, sjuksköterska på SOS Alarm, Stockholm.

Sofie Naredi, sjuksköterska på SOS Alarm, Stockholm. Bild: Simon Hastegård/Bildbyrån

”Handlingskraften i vården hade vi gärna sett tidigare”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Det är brist. Brist på respiratorer. Brist på intensivvårdssängar. På skyddsutrustning, på anestesiläkemedel. I medierna läser vi om sjukhusmaterial som saknas och hur hela Sverige kraftsamlar för att möta den enorma efterfrågan som covid-19 skapat. Vänner utanför vården frågar mig om jag tror att platserna kommer att räcka. På Stockholmsmässan i Älvsjö, där besökare nyss gick runt i mässhallen och tittade på båtar och åt gratisgodis, finns nu ett fullt utrustat sjukhus med 550 vårdplatser. Det är lika många som på hela Södersjukhuset. Svensk sjukvård har visat en handlingskraft och resurstillgång som vi i sjukvården hade velat se mycket tidigare.

“Hade Sverige haft vårdpersonal som inte var utarbetad redan före covid-19 så hade vi gått in i detta med betydligt bättre förutsättningar”

Långt före covid-19 hade Sverige också brist. Men inte på respiratorer och sängar, utan på vårdpersonal som vill och orkar arbeta i våra regioner och kommuner. I höstas svarade regionerna på Socialstyrelsens enkät att samtliga hade för få specialistsjuksköterskor. Nästan alla hade brist på grundutbildade sjuksköterskor, psykologer och specialistläkare. Våra politiker, medier, vänner och bekanta behöver få veta att pandemikrisen inte bara besegras med respiratorer och sängar, utan även med de undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som dagligen, i decennier, slitit för sin rätt till raster, toalettbesök, löneutveckling, kompetensutveckling och patientsäkerhet. Hade Sverige haft vårdpersonal som inte var utarbetad redan före covid-19 så hade vi gått in i detta med betydligt bättre förutsättningar. 

10 procents minskning av en sjuksköterskas omvårdnadsåtgärder på akutsjukhus ökar patienternas mortalitet med mellan 7 och 16 procent. Mortaliteten minskade inte genom att sjuksköterskan ersattes av någon annan yrkesgrupp (Ball med flera, 2018). Covid-19 är i allas blickfång just nu, och den tar många liv. Men det gör också den tysta pandemi som pågår, år efter år. Och som aldrig kommer i närheten av samma uppmärksamhet: vårdpersonalbristen.

Kollegor berättar om patienter som trots att de ligger inför döden inte får ha anhöriga hos sig. Liksom hos patienterna under 1980-talets aids-epidemi, som skildrats i exempelvis Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, tvingas nu vårdpersonal sitta bakom immiga visir och försöka trösta. Många arbetar i trång, fuktig och under-målig skyddsutrustning. Vissa i tolvtimmarspass med 60-timmarsvecka eller ännu mer. Förhandlingar pågår om de ska bli tvingade att skjuta upp sin sommarsemester till i vinter. Hur ska de orka? Och vem ska orka ta hand om den enorma kö av elektiva operationer som byggts upp under pandemin när den lagt sig?

Frågan som mina vänner ska ställa sig är inte om sängarna och respiratorerna räcker, utan hur Sverige ska kunna bedriva vård utan kvalificerad personal. Utan oss finns det ingen som ordinerar, mobiliserar, delar läkemedel, övervakar, informerar och justerar infusioner efter blodgassvar. 

Och framför allt ingen som sitter bredvid och torkar bort tårar eller håller handen vid patientens sista andetag, när anhöriga inte får närvara. Det kan ingen respirator i världen ersätta.

 

Kommentarer