Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Getty Images

”Coronapandemins psykologiska effekter kräver nytänkande”

När privatpraktiserande psykiater och deras patienter vill samtala digitalt får läkaren en ersättning på 169 kronor för ett möte som kan pågå upp emot en timme, skriver Björn Salomonsson.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Hedvig ringde mig häromdagen. Hon gick i psykoterapi hos mig för 20 år sedan. Tidiga trauman samt hennes svårigheter att förstå och hantera sin nutida ångest hade fört henne till mig. Efter några års behandling var vi båda nöjda och våra vägar skildes. Nu berättar hon på telefon om ett nytt bekymmer: coronakrisen har tvingat henne till isolering och hon skärskådar sitt liv. Äldsta dottern bröt för några år sedan med sin mor. Hedvig får inte träffa barnbarnen och frågar sig: ”Vad har jag gjort för fel?” Hon vill prata med mig och får en tid om en vecka.

Björn Salomonsson, legitimerad läkare, docent och psykoanalytiker, Stockholm.

Coronaspöket hemsöker oss alla. Vi pendlar mellan lugn och panik, irritation och fördragsamhet, isolering och samhörighetskänsla. För en del människor blir pendlingarna så våldsamma att vardagen blir outhärdlig. När vanliga kontaktkanaler täpps till fylls huvudet lätt med scenarier som inte går att hejda. Man nyser och övertygas om att det är corona. Man stannar inomhus och känner sig glömd och oälskad. Man ser sin förälder insjukna och får dåligt samvete. Till coronans psykologiska effekter kan vi bland annat räkna fruktan för sjukdom och död, förlust av självkänsla och stolthet, känslor av skuld och meningslöshet. När Hedvig och jag möts förtvivlar hon: ”Tänk om jag dör i corona utan att ha rett ut konflikten med min dotter? Hela mitt föräldraskap skulle kännas meningslöst!” Vi ägnar några samtal åt detta och sedan går hon vidare på egen hand.

Vi psykiater i Stockholm insåg snabbt pandemins traumatiska sprängkraft och några av oss som arbetar enligt lagen om läkarvårdsersättning, LOL, startade en kostnadsfri samtalstjänst. Dit ringer sjukvårdsanställda som är oroliga, andra som mött coronadöden hos en anhörig, några med kronisk sjukdom, andra som levt ensamma och nu frågar sig om livsvalet varit meningsfullt. Likt andra faror som vi människor möter, kan coronaspöket leta sig ner i våra personligheter och röra upp gamla och olösta konflikter. Till detta kommer fruktan för infektionens akuta hot. Vården av sjukdomen tar vårdens hjältar hand om, medan behandlingen av de psykologiska efterskalven åligger psykiater, psykologer och andra kompetenta yrkesgrupper.

Man kunde därför tro att specialistläkare i psykiatri skulle engageras i denna nödsituation. Men icke. Den offentliga vårdens aktörer har snabbt skaffat fram sjukvårdsresurser, inklusive webbsidor dit man kan vända sig för psykologiskt stöd. Men när privatpraktiserande psykiater och deras patienter vill samtala digitalt får läkaren en ersättning på 169 kronor för ett möte som kan pågå upp emot en timme.

Förordningen om läkarvårdsersättning tillkom 1994, långt före den digitala revolutionen. I dag sker våra samtal ofta digitalt för att undvika smitta, men det spelar ingen roll: ”Sådan är förordningen och den ändrar vi inte på”. Nej, självklart säger politiker och tjänstemän inte detta öppet, utan man håller tyst och lämnar läkarnas påstötningar obesvarade. Bara i Stockholm finns ett fyrtiotal privatpraktiserande psykiater som vill hjälpa till. Stockholms regionråd Anna Starbrink lovprisar i Dagens Samhälle den 25 april 2020 den privata vården – men nämner bara kapitalstarka vårdaktörer som Capio S:t Göran eller vårdgivare med så kallat vårdval, det vill säga den vårdform som Region Stockholm själv kontrollerar. Socialminister Lena Hallengren blir med rätta ”djupt upprörd” över plastik-kliniker som inte upplåter sina resurser för coronavård. Men när småskaliga privatläkare, som arbetar enligt lagen om läkarvårdsersättning, erbjuder sin kompetens förbigås det med tystnad.

Särbehandlingen av privatläkarvård är desto märkligare som ledorden i utredningen God och nära vård, SOU 2020:19, av en slump presenterad vid coronadebuten, är kontinuitet och patientdelaktighet. Utredaren Anna Nergårdh vill se ett ”skifte från dagens hälsosystem, som i hög grad är uppbyggda kring sjukdomar och institutioner till system som är designade utifrån människor”. Just så arbetar privatläkare. Hedvig och jag hade ju jobbat ihop förr och hon litade på mitt engagemang och min kunskap. Som låginkomsttagare hade hon hos mig fått ”en modern, jämlik, tillgänglig och effektiv hälso- och sjukvård” med ”både hjärta och hjärna”, för att citera Nergårdh.

Sjukvårdspolitikernas och tjänstemännens tystnad runt vårt projekt illustrerar välfärdsstatens misstänksamhet mot enskilda initiativ, särskilt sådana vars målgrupp är svaga och sjuka människor. Vi ser också deras svårigheter att anpassa sina beslut till gällande verklighet. Att privatläkarna jobbar hårt, kunnigt och engagerat för sina patienter förbigås med politiskt ointresse. Endast toppstyrd sjukvård anses jämlik och god, och numera spelar det ingen roll om styrningen sker från stat eller kapital. Att denna vård däremot misslyckats med att skapa kontinuitet, valfrihet och delaktighet blundar man för. Man inser inte heller att den sjuke är mindre intresserad av vem som organiserar vården än av att få träffa en och samma kompetente läkare vid sina besök. Den svenska staten visar sin styrka i hur den hanterat de stora, ”hårda” frågorna kring corona; Folkhälsomyndigheten, rekordsnabbt sjukhusbygge i Stockholm, och så vidare. Men gällande de mjuka frågorna, de som handlar om ömtåliga människors behov av kontinuitet och förtroende i sin behandling, så framstår den snarare som en okänslig koloss.

(Hedvig är ett avidentifierat patientfall.)

Kommentarer

Jag är ingen robot:   3 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler