Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Annika Janson, barnläkare, Addis Abeba, Etiopien.

Annika Janson, barnläkare, Addis Abeba, Etiopien. Bild: Simon Hastegård/Bildbyrån

”En tappad folkhälsoboll kan ge bistert eftersnack”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Vi har en folkhälsomyndighet i Etiopien också. I den epidemiologiska bulletinen kunde jag förra veckan läsa att 26 kvinnor dött i barnsäng, att mässling tog två liv och att det finns kolera i tre regioner utan kända dödsfall. Vi följer spänt de dagliga covid-19-rapporterna och efter färre än 30 fall per vecka börjar siffrorna nu stiga till 10–30 per dag, med 5 dödsfall hittills. Totalt.

Av de 13 länder i världen som har fler än 100 miljoner invånare är Etiopien det fattigaste. Även utan covid-19 är utmaningarna gigantiska. Unicefs hälsochef, svensken Stefan Swartling Peterson, varnar för att vaccinations-programmen för exempelvis mässling redan har krackelerat i många länder. ”Icke-covid covid-död” börjar bli en realitet.

Vad är det som förklarar det hittills behärskade covid-19-utbrottet i Afrika? Eller är det bara en from förhoppning att vi ska fortsätta att klara oss lindrigt undan? Är det den unga befolkningen? Bristande diagnostik? Tar smittspridningen inte fart när människor rör sig över begränsade ytor och söker sjukvård mer sällan än vad rikare världsmedborgare kan göra? Eller är det åtgärderna: munskydden, karantänen för alla hitresta och smittspårningen som lyckades ringa in de första fallen? En majoritet av dem som testat positivt här har varit symtomfria.

Jag hoppas att vi kommer att kunna behålla fokus på det som också är viktigt: mödravård, barnavård, vaccinationer. För om vi tappar folkhälsobollen kan eftersnacket bli bistert, om så utan ett enda ytterligare fall av covid-19.

Jag läser om kollegornas arbete hemmavid och den fantastiska omställningen av svensk sjukvård.  Och från en annan kontinent funderar jag på hur covid-berättelsen kommer att skrivas. För vi kommer alla att minnas var vi var, hur vi betedde oss, vilka uppoffringar vi gjorde, i den mån vi gjorde några. Som äldre britter kan fråga varandra, lite insinuant: 

– Where were you during the war?

“Ibland brukar jag dela in människor i två grupper, de som vet att de är dödliga och de som inte fattat det än”

Världen genomför ett kollektivt marshmallowtest när vi testar vår förmåga att skjuta upp trevligheter för framtida vinning. Men för många har -covid-19 inte bara blivit ett karaktärsprov utan är redan ett trauma. Infektionen har berövat dem anhöriga eller egen hälsa. Ytterligare en grupp människor har kommit ut på andra sidan, och kan gå ut i världen igen med en trygghet av en sannolik immunitet.  

Ibland brukar jag dela in människor i två grupper, de som vet att de är dödliga och de som inte fattat det än. Och om vi alla samtidigt reflekterar över vår dödlighet, vad betyder det? Vi som inte haft infektionen vet ju inte om vi tillhör den grupp som utvecklar svårast sjukdom eller klarar oss bättre. 

Finns det ett hopp för nymornade värderingar om gemenskap och samhörighet som källan till mening? Klimatvänliga hemestrar i stället för charterflyg? Fler söker till vårdutbildningar och personalen som arbetar i sjukvården svetsas samman, både av att göra nytta och av att dela fruktansvärda upplevelser. 

Bor lyckan i det där som säkert inte bara jag längtar efter: en alldeles vanlig dag av arbete, familj och gemenskap?  Eller så glömmer vi alltihopa så fort vi kan. Vi människor brukar vara bra på det också.

 

Kommentarer