Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Så ska personalen orka året ut

Dagliga reflektionssamtal och psykologer ute i verksamheten ska få personalen på S:t Görans sjukhus intensivvårdsavdelning att orka.  ”Vi insåg att om vårdpersonalen kraschar är risken stor att patienterna inte får adekvat vård”, säger Rikard Wicksell, psykolog.

Annons:
Anna William-Olsson. sjuksköterska på intensivvårdsavdelning på Capio S:t Görans sjukhus.
Bild: Pär Bäckström/Bildbyrån

Capio S:t Görans sjukhus skulle varit ett av det sista av Stockholms akutsjukhus att börja ta emot akut sjuka covidpatienter. Så var planeringen. Men redan i början av mars när smittan spreds snabbt i det närliggande Järvaområdet kom patienterna.

– Plötsligt kom den ena svårt sjuka patienten efter den andra, vi slangade upp dem och försökte förstå hur vi skulle ta hand om dem. I början var det väldigt tufft, inte minst att möta alla anhöriga som inte fick komma dit, säger Anna William-Olsson, sjuksköterska på intensivvårdsavdelningen.

Efter sina elva år inom intensivvården var hon van vid att vårda väldigt svårt sjuka. Men hon var också van vid att kunna ligga steget före, att vara beredd på vad som skulle hända vid olika vårdinsatser. Nu famlade hon och kollegorna plötsligt som i mörker. Infektionen visade sig vara nyckfull. I vanliga fall är det ett gott tecken om en patient i intensivvården vaknar till och hostar. Med med covid kan i stället en hostning plötsligt försämra läget.

Samtidigt blev arbetspassen många och långa, frågan om att ta ytterligare pass fanns ständigt. När sjukhuset gick in i krislägesavtalet blev schemat mer stabilt men med 12 timmar på dagen och 14 på natten.

Reflekterande gruppsamtal

  • Vid varje arbetspass samlas gruppen i mellan 15 och 45 minuter. Gruppen leddes initialt av en psykolog men genomförs nu på egen hand utifrån en modell.
  • Under samtalen pratar personalen om aktuella upplevelser och hur man kan förhålla sig till dessa för att bidra till gruppens arbetsro, energi och uthållighet.
  • Inom ramen för forskningsprojektet följs personalen under cirka 12 månader och fyller i enkäter och en digital dagbok.

– Situationen förändrade hela bilden av en själv. När vi som är vana att stå i frontlinjen och säga att det kommer ordna sig plötsligt blev rädda, det gör någonting med ens yrkesidentitet, säger Anna William-Olsson.

Studier från bland annat Kina och Italien pekar mot att vårdpersonal som arbetar med covidpatienter löper förhöjd risk att utveckla depression, ångest och utmattning. Hög arbetsbelastning i kombination med för lite återhämtning kan få allvarliga konsekvenser på sikt. Det här var väl känt för Rikard Wicksell, psykolog och FoU-ansvarig på smärtkliniken vid  S:t Görans sjukhus. Tillsammans med verksamhetschefen på smärtkliniken diskuterade han om det fanns något psykologerna kunde göra för vårdpersonalen.

– Vi kontaktade cheferna på intensivvårdsavdelningen och tillsammans tog vi fram en modell. Vi insåg att om vårdpersonalen kraschar är risken stor att patienterna inte får adekvat vård, säger han.

Redan i början av mars inleddes projektet med dagliga reflektionssamtal med alla personalgrupper på intensivvårdsavdelningen. En psykolog fanns på plats för att ge struktur och leda samtalet. Gruppsamtalen hölls två gånger om dagen, ett för dagpersonalen och ett för de som arbetade natt.

För Anna William-Olsson var det en lättnad att höra att andra upplevde samma känslor som hon.

– Det är lätt att tro att man är den enda som känner sig otillräcklig och tvivlar på sig själv. Vi har också fått verktyg av psykologerna för att förstå att den känsla man har just nu inte behöver finnas kvar i morgon, säger hon.

Utöver gruppsamtal gör psykologerna individuella bedömningar av nedstämdhet, utmattning och posttraumatisk stress och medarbetarna får stöd vid behov. Psykologerna har också gett chefsstöd på alla nivåer. Allt följs av forskare från Karolinska institutet, bland annat genom regelbundna enkäter för att följa hur behovet förändras över tid.

Birgitta Olgren, vårdenhetschef för intensivvårdsavdelningen är en av dem som organiserat arbetet under våren. En uppgift som bland annat bestått i att få ihop nya grupper med medarbetare från både operation och anestesi. Hon ser också till att alla får möjlighet att delta i samtalen trots den höga arbetsbelastningen.

– Alla var väl inte jätteförtjusta i att delta i samtalen från början. Men vi har sagt att det ingår i arbetstiden. Den som vill vara tyst kan vara det men jag menar att det är viktigt för alla att veta hur tankarna går i resten av gruppen.

Sedan några veckor har personalen gått tillbaka till att arbeta i tre skift och varje skift har ett dagligt reflekterande gruppsamtal. En utveckling är att medarbetarna har börjat hålla i dem själva.

– Det har varit tanken från början att vi ska bygga in stödfunktionen som inte är beroende av oss och att vi förändrar modellen kontinuerligt utifrån aktuella behov. Vi följer upp och stämmer av och jobbar för att bygga in en kraft i gruppen för att tackla påfrestningarna. Vi har sett att gruppen blivit mer kompetent att ha svåra men viktiga samtal vilket gör den bättre rustad att klara av en påfrestande arbetsmiljö, säger Rikard Wicksell.

I och med att sjukhuset åter går in i krislägesavtal ser semsterfrågan ut att vara löst. Men Birgitta Olgren säger att hon just nu inte orkar höra något om risken för en andra våg av smitta. Hennes personal är känslomässigt urlakade och behöver återhämtning. Och rädslan hos personalen har fått ett nytt fokus. Först handlade den mycket om oron för att själv bli smittad. Nu handlar den om patientsäkerheten, om rädslan att inte hinna finjustera behandlingen för varje enskild patient eftersom de är så många.

Anna William-Olsson ger exempel.

– Det har visat sig det ofta är bra för patienterna att ligga på mage. Det krävs minst fem personer för att vända en patient och mycket förberedelse. Och så kanske det inte hjälper och vi får vända tillbaka.

Region Stockholm har ett centralt avtal om krisstöd till medarbetare, chefer och inhyrd personal. Det innebär att medarbetare som upplever att de behöver stöd kontaktar psykolog eller psykoterapeut utan att först stämma av med chefen. Hon har inga siffror Enligt Charlotte Therup Svedenlöf, enhetschef för krisstöd i Stockholms läns sjukvårdsområde, varierar organisationen av stödet mellan sjukhusen.

– Det är inte klart hur länge just det avtalet kommer att fortsätta men det är viktigt att personal får adekvat stöd i denna påfrestande situation. Utan att ha exakta siffror så vet jag att det är många medarbetare och chefer som tagit del av krisstödet, säger hon.

Capio S:t Göran har en egen upphandlad företagshälsovård och är inte en del av det centrala avtalet.

Kommentarer

Jag är ingen robot:   5 + 4 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler