Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst.

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare, Psykiatri Sydväst. Bild: Linnea Rheborg/Bildbyrån

”Därför presenterar jag mig bara med mitt förnamn”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Jag har via sociala medier förstått att vissa kollegor har en del starka åsikter om att det är ett otyg med läkare som presenterar sig med bara sitt förnamn. Patienten, som ger läkaren ett enormt förtroende och delar med sig av det mest privata, vill och har rätt att veta vem läkaren är.

Jag noterar att denna fråga inte verkar gälla sjuk- och undersköterskor. Där upplever jag att det är mer regel än undantag att det bara är förnamnet som står på namnskylten och att man är mer på förnamnsbasis med sina patienter. Jag kan bara spekulera i vad det beror på. Kanske kräver omvårdnad en annan, närmare och mer informell kontakt än medicinen och förnamn är för det ändamålet att föredra?

För oss läkare däremot tycks det finnas mer divergerande åsikter. Vissa anser att även vi ska kunna nöja oss med förnamnet. I vår konservativa bransch är detta en progressiv tanke. 

Personligen har jag egentligen ingen åsikt i frågan, utom att jag upplever vissa problem när jag ändå vill presentera mig ordentligt med både för- och efternamn. Det tenderar nämligen att skapa mer förvirring än tydlighet. Det har visat sig att patienterna i praktiken hör ”Abdulabdulabdul” i stället för Adel Abu Hamdeh, flackar med blicken efter namnskylten, och först när vi nått konsensus kring vilka bokstavskombinationer som är mitt för- och efternamn kan vi gå vidare.

Därför presenterar jag mig bara med mitt förnamn. Men det är dessvärre inte heller problemfritt. Jag brukar få upprepa det några gånger innan patienten antingen säger ”idel ädel adel” eller ”adel, präster, borgare, bönder”. Man kanske kan tänka sig att det kan bli tröttsamt i längden, men jag försöker i stället utnyttja det för att snabbt skapa en bra patientkontakt. Jag låtsas att jag inte alls har hört det till leda alltsedan mellanstadiets historielektioner om medeltiden, utan blir imponerad av patientens kvicktänkthet och kreativitet: ”Ja just det Berit. Det där har jag aldrig tänkt på tidigare.” 

Ibland lyckas jag trots upprepade försök inte riktigt nå ända fram och får i stället ett ”Abel? Det var ett fint namn”. Då brukar jag hålla med. Som tur är sätter jag ju mitt namn på pränt i journalanteckningar, intyg och recept. Om jag skulle göra något mindre klokt, kan patienten lätt hitta vilken läkare som ska klandras.

Andra nackdelar med mitt namn är för övrigt att det ofta uttalas Adele av nya bekantskaper och att det är hopplöst att uttala på engelska. Den hittills bästa lösningen stod en amerikan för. Han var barista på ett café i Boston och kom på att modifiera mitt namn en aning och skrev ”Odell” på min kaffekopp. Snyggt!

Till sist vill jag be er kära kollegor att inte bli irriterade på mig om jag bara presenterar mig med mitt förnamn. För det är faktiskt för er skull jag gör det.

 

Kommentarer

Jag är ingen robot:   2 + 5 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler