Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Sara Heyman.

Sara Heyman. Bild: Maxim Thoré/Bildbyrån

”Nu försvinner ljuskäglan”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Från en covidavdelning

Under våren har Sara Heyman, till vardags journalist på Dagens Medicin, arbetat i sitt andra yrke som sjuksköterska på ett av Stockholms sjukhus, för att bidra under covidepidemin. Hon tog en paus från sitt arbete som nyhetsreporter och skrev regelbundet om sina egna erfarenheter från vårdgolvet. Texterna har publicerats i Dagens Medicin. Det här är den sista.

I personalrummet är borden tomma. Bara ett par kartonger med proteinbars finns kvar. I kylen står personalens medhavda matlådor. För ett par veckor sedan fanns korgar med frukt och godis på varje bord. I kylen stod travar med skänkta matlådor. Avdelningen där jag jobbat har gått tillbaka till sitt ordinarie uppdrag – alla patienter med ­covid-19 är borta.

Personalen är förstås glada. Äntligen får de ta hand om sina egna patienter igen. Avdelningens cancerpatienter har utlokaliserats till andra sjukhus eller helt enkelt fått vänta under epidemins värsta kulmen. Screeningprogram har satts på paus. Nu, eller i alla fall efter sommaren, kan allt komma igång som vanligt igen. Kanske – ingen vet ju hur utbrottet kommer att fortsätta. Eller hur berget av uppskjuten vård kommer att se ut för just den här patientgruppen.

Business as usual innebär inga fruktkorgar. De hade redan före corona dragits in av arbetsgivaren av besparingsskäl. Några skänkta lunchlådor är givetvis inte heller att tänka på. Det är förstås inte konstigt och alla känner givetvis en stor tacksamhet över att situationen tillåter att avdelningen kan återgå till sitt ordinarie uppdrag.

Det är ändå något som skaver, tänker jag när jag ser de tomma borden. Nu tar vårdpersonalen åter­igen hand om cancerpatienter. Patienter som om de inte opereras eller behandlas inte skulle överleva. Patienter som behöver avancerad smärtbehandling, näringsdropp när de inte klarar av att äta och kontinuerliga kontroller av vitalparametrar och blodstatus när deras värden är skakiga.

Vårdpersonalens arbete är inte på något sätt mindre viktigt i dag än för två veckor sedan. Men nu försvinner ljuskäglan, och en gammal och allt annat än positiv spiral ser ut att ta vid där den avbröts för en tids kaos. En första linjens chef som väljer att sluta för att arbetet har varit för tungt. En sjuksköterska som säger upp sig för ett mindre stressigt jobb på annat håll. En arbetsgrupp med lågt förtroende för den högsta ledningen och som inte känner att de blir tillräckligt lyssnade på.

Jag pratar med en ung medarbetare på avdelningen. Hon har jobbat under många av de mesta intensiva dygnen, när en strid ström av syrgas­krävande covid-patienter skrevs in och nya medarbetare skolades in dagligen. Hon har lugnt och vänligt bemött stressade sjuksköterskor som haft frågor om inkommande patienter, transporter och arbetsscheman. Hon berättar att hon sökt till sjuksköterskeprogrammet till hösten. Jag säger att hon redan har värdefulla erfarenheter och att hon kommer att bli en grym sjuksköterska.

Jag vet det. Jag är glad att hon fortfarande vill bli sjuksköterska, efter att hon sett arbetet på så nära håll. Om hon inte ändrar sig kommer hon att vara en tillgång var hon än sätter sin fot. Hon ler lite bekymrat och svarar:

– Hoppas bara sjuksköterskan får en lite annan status.

Sara Heyman
Till vardags journalist på Dagens Medicin, men har under ett par månader arbetat i sitt andra yrke som sjuksköterska på ett av Stockholms sjukhus. 

Relaterat material

Kommentarer