Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Linus Källgård, AT-läkare, Varberg.

Linus Källgård, AT-läkare, Varberg. Bild: Mathias Bergeld/Bildbyrån

”Jag längtar efter att kunna ta patienten i hand igen”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

De flesta är väl trötta på pandemin numera, tänker jag och försöker skriva om något annat. Men det går förstås inte. Allt är genomsyrat. Besöksförbuden kvarstår. Vakter och kontroller ställs ut, allt annat ställs in. Ortopeder har slutat operera för att ronda pandemiavdelningar. Och när jag nu strax byter AT-placering från akutkliniken till psykiatrin, ser jag med fasa att även deras klinikbrev och veckoutskick är helt infekterade av viruset. Det går inte nu, men en vacker dag kommer det att finnas annat än pandemin att dryfta. Jag längtar till den dagen, till post-corona. 

Jag längtar tills man får hosta igen. Ja faktiskt! Ve den som satte i halsen i krisens begynnelse, alla blickar drog sig dit och alla omkring drog sig därifrån. Märkligt nog tycks det nu gradvis bli mer accepterat även med en del lite väl suspekta hostljud, bara man lyckas klämma in den obligatoriska brasklappen ”inte corona” mellan attackerna. Jag längtar tills ingen med känsliga luftrör eller mat i vrångstrupen längre behöver förklara sig.

Jag längtar till social odistans. För handen på hjärtat – ett socialt möte är inte detsamma på video. Är det något vi behöver post-corona, så är det social odistans. Vi fick nyss ett häfte om krisstöd utdelat på akuten: ”Håll om, ge kontakt. Närhet och sociala relationer är det enskilt viktigaste…” läser jag, sittandes under en stor skylt om att hålla avstånd. Jag hoppas att vi kan släppa rädslan för närhet, så fort den inte längre är ett hot.

Jag längtar efter att kunna ta patienten i hand igen. ”Onödigt”, tycker säkert en del, när det nu uppenbarligen finns andra sätt. Men det är som med barn på studsmattor och pensionärer i affärer – vem avgör vad som är onödigt? Jag längtar efter att kunna krama min mormor.

“Post-corona har vi sett att det faktiskt går att ställa om, när det behövs”

Jag längtar till och med efter boråsare. Det trodde jag aldrig! Vi varbergare kallar dem nedsättande för ”ullharar”, dessa sommargäster som periodvis invaderar (och finansierar) stan och föga förvånande även ibland dyker upp på akuten. Nu ses de både som ”onödig” belastning och rena hälsofaror, trots att de knappt åkt en timma hemifrån. I lokaltidningen skrev nyss en boråsare för att fråga om han var välkommen till sin stuga utanför Varberg, och fick rungande svar i stilen ”Är du dum i huvudet?”. Jag längtar efter när vi inte längre är rädda för boråsare, när ingen längre behöver skämmas för att vistas i fel län.

Jag längtar till post-corona, för jag hoppas och tror att vi då lärt oss något. Att vården är uppskattad – ingen liten sak! Att de allra flesta av regionens tusentals årliga administrativa flygresor till Stockholm förmodligen inte alls behövs. Att doktorn i Albert Camus klassiska roman Pesten får rätt igen, som på sista sidan summerar vad landsplågan visat: ”Att det hos människorna finns mer att beundra än att förakta”. Corona-krisen är ett hot mot människan, men inte mot mänskligheten. Jag längtar tills vi visar samma handlingskraft mot sådana kriser, mot global ojämlikhet, mot klimatkrisen. Post-corona har vi sett att det faktiskt går att ställa om, när det behövs.

 

Kommentarer