Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Thinkstock

”Politiker borde arbeta med sjukvården och inte mot den”

Vårt jobb är inte att kompensera för växande systembrister som ytterligare ökar belastningen på den redan ansträngda sjukvården, skriver läkaren Panteha Hatefi.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Sjukvårdspolitiken i Stockholm har bristande sjukdomsinsikt och borde förses med en bipacksedel som informerar medborgarna om de skadliga bieffekterna av dess styrning. Den har byggt ett sjukvårdssystem som försvårar återhämtningen efter coronakrisen.

Panteha Hatefi, specialistläkare i allmänmedicin och aktiv i Stockholms sjukvårdsupprop.

Den praktiska sjukvården går emot lagen om etisk prioriteringsordning samt sin egen intention, att vården i sitt utförande ska vara organiserad med patienten i centrum. Det finns ett underliggande och växande systemfel som inte kan lösas om man inte ser och vill kännas vid det. Det går heller inte att lösa problem med samma idéer och verktyg som skapade dem.

Den så kallade nätverkssjukvården är grundbulten i hur vi vill och ska jobba och som medborgarna antar att vi jobbar utifrån. Vi organiserar sjukvården efter patientens behov och hens väg genom vården där de olika delarna kommunicerar med varandra, det finns en kontinuitet i vårdkontakten, med fördel en fast läkare på vårdcentral, och de olika vårdgivarna samarbetar med varandra för att tillhandahålla patienten en sammanhängande och ändamålsenlig vård med vårdcentralerna som bas. Men politiska beslut och omorganisationer har gått i rakt motsatt riktning. Och man använder den nationella målsättningen om en nära vård som ursäkt. Stramare budget och konkurrens som ett effektivitetsverktyg stimulerar knappast till förbättrat samarbete.

Allt mer vård flyttas ut från sjukhusen och splittras i mindre delar till underentreprenörer, så kallade vårdval, som kan skifta över tid. Det är oklart för alla parter inklusive för patienten hur länge denna vårdkontakt kommer att bibehållas och den kan när som helst abrupt avslutas. Forskning och utbildning, centrala delar i en lärande och utvecklande sjukvård, försvåras av fler vårdkedjor och ägare. Sällan sker informationsöverföring till patientens ansvarige läkare på vårdcentralen. Allt detta säljs självklart in till medborgarna med förespeglingen om ökad valfrihet, men valfriheten gäller åt båda håll, vårdvalen kan både välja sina patienter och var de vill etablera sig. De styrande är inte öppna med dessa allvarliga negativa konsekvenser som vårdpolitiken skapar och det finns tyvärr också ett närmast obefintligt intresse att lyssna på professionen eller berörda patientföreningar.

Förutom valfrihet har tillgänglighet blivit ett annat honnörsord bland våra beslutsfattare, men utan egentlig respekt för vad medborgarna efterfrågar och vill ha med detta. Vården och dess kvalitet sker inte i åtkomsten utan i själva utförandet. Det är meningslöst att snabbt, enkelt och (för patienten) gratis komma i kontakt med till exempel en nätläkare, när denna inte kan tillhandahålla den vård som krävs. Men konceptet ger ju de digitala utförarna bra tillgänglighet till våra gemensamma skattemedel, så frågan blir tillgänglighet för vem och till vad. Så när snuvor är uppvisade på video, receptfria allergimediciner ordinerade men blodtryck inte kontrollerat, finns det mindre av kakan kvar för vården som tar hand om de sjuka och de med störst vårdbehov, så som äldre med kroniska sjukdomar. De här digitala vårdgivarna är gökungar som verkar med politikens goda minne.

Varje år görs 3,5 miljoner besök på regionens vårdcentraler samtidigt som deras budget minskar för att istället i allt större utsträckning finansiera närakuter och nätläkare, snabbt och enkelt kan tyckas. Men vårdcentralerna är de enda som står för kontinuitet i sammanhanget och de tar hand om de svårare sjukdomarna, bland annat hemsjukvård och de vanligaste folksjukdomarna. När vårdcentralernas arbete inte finansieras skapar det frustration bland både personal och patienter, långa väntetider samt i längden ökad belastning på sjukhusen och dess akutmottagningar. Den vårdskuld som vi nu uppmärksammar i samband med coronapandemin har vi erfarit inom primärvården under en längre tid.

Vackra lockande ord som valfrihet och tillgänglighet ligger helt i tiden, modernt och tydligen tondövt för protester när allvarliga konsekvenser påtalas. Det är vår yrkesetiska skyldighet att värna om de sjuka och bistå med kompetens då tjänstemännens förhoppningar om resultat visar uppenbara brister på kunskap och insikt. Vårt jobb är inte att kompensera för växande systembrister som ytterligare ökar belastningen på den redan ansträngda sjukvården. Istället för att lösa problemen skapar politikerna nya, samtidigt som de tappar kontrollen över budget och utfall. Medborgare och vårdgivare förväntar sig ett logiskt och ändamålsenligt system och inte en skadlig hinderbana att navigera sig ur.

Politiker borde arbeta med sjukvården och inte mot den. Vi vill ha politiker som tar ansvar för det ämbete de sitter på nu idag och inte det som kanske kommer efter den politiska karriären. Den experimentverkstad som blivit sjukvårdens spelplan vittnar om ett ekonomiskt överflöd som en gång fanns. Med den stundande allt mer begränsade ekonomin parallellt med det ökande vårdbehovet är det oförsvarbart att inte investera i vårdens grundpelare, vårdcentralerna och sjukhusen.

Kommentarer