Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Anna Sarkadi, Margareta Kristenson, Knut Lönnroth, Bo Burström, Lisa Sahlin Torp

Anna Sarkadi, Margareta Kristenson, Knut Lönnroth, Bo Burström, Lisa Sahlin Torp Bild: Emma Busk Winquist (Margareta Kristenson), Carl-Magnus Hake (Knut Lönnroth), Ulf Sirborn (Bo Burström)

”Det var inte oväntat att covid-19 slog så ojämlikt”

Vi efterlyser en analys av olika gruppers behov i såväl statens pandemiplan som för all annan katastrofplanering, skriver flera specialistläkare i socialmedicin.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Expressens kartläggning 28 juni och en ny studie från Göteborgs universitet som publicerats i Läkartidningen 29 juni och Dagens Nyheter 1 juli visar samma sak: sjukligheten och dödligheten i covid-19 är ojämlikt fördelade, med flerfaldig ökning bland människor med mer utsatta livsvillkor. Liknande data har redovisats från många andra länder. Som specialistläkare i socialmedicin är vi inte alls förvånade. Det är väntat och mönstret är helt i linje med de skillnader vi ser i Sverige för dödligheten i våra vanliga folksjukdomar.

Människors hälsa kan ses som resultatet av en växelverkan mellan individens egna resurser och samhällets förmåga att skapa livsvillkor som möjliggör för individen att utveckla och använda dessa. Det kan beskrivas som att putta en boll framför sig i en uppförsbacke. Ju brantare backen är, desto svårare blir det.

Individen har alltid ansvar för sin hälsa, men alla vi som kan påverka människors livssituation, det vill säga backens lutning, har i ansvar att se till att denna lutar så lite som möjligt.

Om individens roll är att hålla bollen i rullning är samhällets att minska backens lutning. Det betyder att de som har väldigt branta backar framför sig behöver proportionellt mer hjälp med att få bollen på samma ställe än de som har hamnat i en backe med mindre lutning. Sir Michael Marmot har kallat detta för proportionell universalism. Det innebär alltså att samhället tar ett ansvar för att minska backens lutning genom att skapa goda livsvillkor åt alla (universellt) men också att vi har förmåga att anpassa olika insatser efter gruppers och individers behov (proportionellt).

Det saknas inte exempel på sådant arbete i Sverige. I Rinkeby åker barnhälsovården tillsammans med socialtjänstens föräldrarådgivare hem till familjerna för att leverera barnhälsovårdsprogrammet hemma i vardagsrummet. I Angered har man ökat deltagande i screening för livmoderhalscancer genom kampanjen ”ta med en vän”. I flera städer finns uppsökande verksamhet som erbjuder gratis hälsosamtal för äldre som annars kanske inte kommer till vården.

Det finns således kunskap om hur vi kan arbeta för att minska hälsoklyftor i samhället. Man har bara missat att tillämpa det här sättet att tänka när covid-19 slog till med full kraft. Vi har tidigare larmat om risken för ökande sociala skillnader i spåren av covid-19 och föreslagit lösningar i en debattartikel i Läkartidningen 23 april. Vi efterlyser också en analys av olika gruppers behov i såväl statens pandemiplan som för all annan katastrofplanering.

Detta kräver kompetens. Precis som att det finns ett nätverk av smittskyddsläkare behövs socialmedicinare för att leda det här arbetet. Det finns dock inte tillräckligt många specialister i socialmedicin i dag för att räcka till för varje län. Eftersom man inte i tillräcklig utsträckning har sett kampen mot ojämlikhet i hälsa som en naturlig del av hälso- och sjukvården har socialmedicinska utbildnings- och specialisttjänster dragits ner till att nu endast finnas i enstaka regioner. Om vi ska klara att sluta hälsoklyftorna på en generation, men också förbygga en ökande ojämlikhet i spåren av covid-19, behöver detta snarast ändras.

Vi har vid flera tillfällen föreslagit ett återupprättande av primärvårdens områdesansvar för befolkningens hälsa, förstärkt med socialmedicinsk kompetens. Det team som har detta ansvar kommer att känna till sitt område. Under pandemitider eller vid kriser kommer det att ha kunskap om ifall information på 1177 eller på myndigheters dagliga presskonferenser kommer att nå deras befolkning, eller hur det kan uppfattas lokalt. De vet att backen, för många, är för brant för det som rekommenderas, att skepsis mot myndigheter och ryktesspridning är vanligt. Men de vet också att detta kan motverkas genom nätverk av hälsoinformatörer och kulturtolkar. De vet att tillit handlar om relationer, särskilt för den som haft ett liv där det funnits anledning att ifrågasätta om myndigheter vill en väl.

Många ser i dag nödvändigheten av att lära av covid-19 för att reformera hälso- och sjukvården. Diskussionen gäller framförallt äldrevården och beredskapslagren och dessa är båda angelägna. Men, den dramatiska och utmanande överdödligheten i utsatta boendeområden manar till att nu snarast använda kunskap som finns och agera för att minska skillnaderna i hälsa.
Och Sverige är, trots allt, på god väg. Vi är det enda landet i hela världen där generaldirektören för Folkhälsomyndigheten ställde sig på en av de första presskonferenserna och meddelade att förskolor och skolor i Sverige skulle hållas öppna på grund av deras stora betydelse för folkhälsan. Där och då blev backen lite mindre brant för många barn. För dem som ändå behövde stanna hemma hittade skolorna skräddarsydda lösningar. Vi ska alltså göra sådant som är bra för alla och göra ännu lite till för dem med större eller andra behov.  

 

Anna Sarkadi, professor och specialistläkare i socialmedicin, Uppsala universitet

Margareta Kristenson, professor emerita, överläkare i socialmedicin, Linköpings universitet

Knut Lönnroth, professor, överläkare i socialmedicin, Karolinska institutet

Bo Burström, professor, överläkare i socialmedicin, Karolinska institutet

Lisa Sahlin Torp, ST-läkare i socialmedicin

Kommentarer