Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Lars Jacobsson, professor emeritus, Umeå.

Lars Jacobsson, professor emeritus, Umeå.

”Vården behöver inga fler riktlinjer och ramverk”

Om alla ska vänta på riktlinjer och uppdrag uppifrån uppstår den situation vi nu bevittnar, skriver Lars Jacobsson.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Vården översvämmas nu av vårdprogram, manualer och riktlinjer för alla slags diagnoser och problem. Och alla skall ha ”mandat" och ”uppdrag” för att göra det som borde vara deras självklara uppgift.

De professionella föreningarna och Socialstyrelsen har länge utvecklat vårdprogram men nu håller Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, också på med ”standardiserade vårdförlopp” som om patienter lätt låter sig kategoriseras.

Det senaste exemplet på riktlinjeproduktion är Statens Medicinsk-Etiska Råds, SMER, förslag om ett etiskt ramverk för beslut vid pandemier, ”Etiska vägval vid en pandemi”. Problemet är bara att det inte är något nytt som SMER kommer fram med. Det man redovisar är redan väl etablerade vårdetiska principer och mer generella principer av mänsklig rättighetskaraktär som finns stadfästa i olika lagtexter.

Sjukvården har redan en beredskap för katastrofsituationer. Det finns en stor beredskap att ställa om vårdapparaten och vårdpersonalen ställer upp när nöden kräver. Det inträffar hela tiden större och mindre katastrofer runt om i landet, hus brinner, flygplan störtar, bussar kör av vägen… Sjukvården genomför regelbundet katastrofövningar och klarar svåra situationer bara resurser ställs till förfogande. Detta har demonstrerats med all tydlighet under denna kris. Sjukvården klarar sin uppgift – det som inte fungerat på många ställen är den kommunala äldreomsorgen. Och det i sin tur handlar om politikers ointresse för äldrevårdens behov och centrala beslutsfattares okunskap om verkligheten där ute.

Vården behöver inga fler riktlinjer och ramverk. Det räcker långt med de som redan finns. Ju fler riktlinjer, vårdprogram och ramverk desto mindre personligt ansvar. ”Vi följde ju bara reglerna”, ”Vi hade inte det uppdraget”. Alla måste nu ha ett ”uppdrag” för att göra det rätta i en viss situation.

Aktuellt just nu är Läkemedelsverket som inte kunde ta ett nationellt ansvar för läkemedelsförsörjningen. ”Vi har gjort allt vi kunnat inom ramen för vårt uppdrag. Vi som myndighet kan inte göra saker där vi är på juridiskt osäker mark”, enligt direktören för verksamhetsområdet Användning på Läkemedelsverket i Dagens Nyheter 1 juni.

Det senaste är Stockholms finansregionråd Irene Svenonius som kommenterar beslutet att erbjuda alla testning av smitta och antikroppar: ”Det här ligger utanför vårt ordinarie uppdrag men det är viktigt, så därför tog vi på oss uppdraget”, säger hon i Dagens Nyheter 15 juni.

Politikerkåren är den svaga länken. Politiska beslut utan grund i vetenskap och beprövad erfarenhet har saboterat läkemedelsförsörjningen genom den ogenomtänkta privatiseringen av apoteken, sjukvården inom äldreomsorgen genom kommunaliseringen – den så kallade Ädelreformen 1992 – kommunaliseringen av missbruksvården och nu senast införandet av offentlig-privat samverkan, OPS, New Public Management och ”värdebaserad” vård med nya Karolinska sjukhuset som det senaste vårdpolitiska haveriet.
Coronapandemin har visat på problemet med riktlinjer och uppdrag. Om alla skall vänta på riktlinjer och uppdrag uppifrån uppstår den situation vi nu bevittnar. Sjukvårdens ”uppdrag” är klart, nämligen att diagnosticera och behandla sjukdom och bidra till att förebygga när det krävs medicinsk kompetens. Det som krävs är tillräckligt med resurser och det är politikens ansvar. I extremsituationer som nu måste statens ställa upp med särskilda resurser. Provtagning och vaccinationer är sjukvårdens ansvar och inget nytt för den, liksom smittspårning.

Att stänga ner delar av samhället är regeringens och riksdagens ansvar. Riktlinjer och etiska ramverk kan inte ersätta en solid professionell grund för hälso- och sjukvården och inte heller okunniga byråkrater, ängsliga verkschefer och obeslutsamma ministrar – allt är så komplicerat för dem numera!

Inget hade hindrat regionernas smittskyddsenheter att tidigt sätta igång virustestning och smittspårning och begränsningsinsatser inom ramen för befintlig lagstiftning, som professor Magnus Rasmussen och docent Erik Hansson skriver i Läkartidningen 12 juni. Det finns många kunniga smittskyddsläkare och sköterskor ute i landet som kan sina miljöer. Då hade vi också fått ett förhållningssätt som varit mera anpassat till de olika regionala skillnaderna i smittspridning än nu då alla måste rätta sig efter Stockholmssituationen. Inget hade heller hindrat Läkemedelsverket från att tidigt ta ansvar för den nationella läkemedelsförsörjningen utan särskilt ”uppdrag” uppifrån.

Professionen ute i landet måste få ta ett större ansvar för att göra det som krävs i olika situationer. Coronaepidemin är inte den första i historien och det finns en erfarenhet och en lagstiftning som möjliggör tidiga insatser utan särskilda uppdrag uppifrån. Vi kan inte ha riktlinjer och ramverk för alla tänkbara och otänkbara situationer. Det som krävs är en solid plattform av professionalitet och etik som garanterar ett optimalt och anständigt handlade i olika situationer.

Lars Jacobsson, professor emeritus, Umeå

Kommentarer