Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Bild: Getty Images

”Risk att personcentrerad vård ses som lyxvara”

– Det är bra tajmning nu, säger Anders Anell, som är en av redaktörerna till en ny forskningstung 400-sidig bok om personcentrerad vård. Men han ser en risk att den personcentrerade vården ska ses som en lyxvara som vården inte har råd med, i stället för en drivkraft till utveckling.

Annons:
Anders Anell är professor vid Lunds universitet.
Bild: Adam Haglund/Apelöga

Antologin Achieving PersonCentred Health Systems, Evidence, Strategies and Challenges ges ut av Cambridge University Press och har sammanställts genom European Observatory on Health Systems and Policies i samverkan med svenska Vårdanalys.

Anders Anell är redaktör för nya boken tillsammans med professor Ellen Nolte på London School of Hygiene & Tropical Medicine och Sherry Merkur, Health Policy Analyst på European Observatory on Health Systems and Policies.

Anders Anell är professor i hälso- och sjukvårdens organisation och ekonomistyrning vid Lunds universitet. Han är också ordförande i Vårdanalys och tidigare chef för IHE, Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi.

Varför behövs en 400-sidig forskningstung bok i ämnet nu?
– Det är bra tajmning nu när det finns ett intresse och det har hunnit komma många studier i ämnet. Men se boken i första hand som ett uppslagsverk och stöd för utredare och forskare. Man kanske inte kan läsa den från pärm till pärm utan att somna.

Vilka är de viktigaste nya bidragen som boken ger?
– För min egen del har jag fått bättre insikter om att personcentrerad vård är mångfacetterat. Boken ger en översikt av olika sätt att utveckla personcentrerad vård och sammanfattar kunskapsläget när det gäller effekter.

Vilka är din drivkrafter för att forska om personcentrerad vård?
– Jag började forska i slutet på 1980-talet då bristen på inflytande och valmöjligheter i vården diskuterades mycket. En drivkraft är att svensk hälso- och sjukvård har brister i personcentrering. Brister i tillgänglighet och kontinuitet kan beskrivas som en akilleshäl i svensk vård. Just de bristerna förefaller, baserat på forskningsstudier, vara särskilt uttalade i den svenska hälso- och sjukvården.

Finns det bättre namn för att undvika den vanliga invändningen att all vård är personcentrerad?
– Att hitta på ett nytt begrepp löser inte problemet. Det är bättre att lägga fokus på att analysera och följa upp patienternas erfarenheter av vården. Om man inte följer upp och jämför sig med andra finns tendenser att man uppfattar den egna verksamheten som bättre än vad den egentligen är, det har visats i studier.

Hur förklarar du personcentrerad vård för någon som inte känner till begreppet?
– Att försöka rigga vården efter de värderingar, preferenser, förutsättningar och behov som patienten beskriver, inom ramarna för jämlik vård och krav på kostnadseffektivitet i en skattefinansierad vård.

Vilka hinder ser du i Sverige för närvarande för att personcentrerad vård ska förverkligas?
– Vi är ganska dåliga på att använda uppföljningar på ett systematiskt sätt; att använda patientrapporterade erfarenheter i det systematiska förbättringsarbetet. Systemet med patientnämnder är fragmenterat och sköts på olika sätt i regionerna.

– Ett hinder är inställningen att `det är redan gjort´. Ett annat handlar om makt; att det traditionella maktförhållandet mellan vårdpersonal och patient känns säkrare. Ett tredje hinder, förmodligen det viktigaste, är den generella bristen på tid till reflektion och systematiskt förbättringsarbete.

Kan du ge några bra svenska exempel på vad som INTE är personcentrerad vård?
– Jag tycker det finns en tendens att införa förändringar utifrån vårdens perspektiv, med kostnadskontroll och effektivisering som argument, i stället för att tänka utifrån patientens perspektiv. Det kan gälla till exempel införande av vårdval eller system för digital triagering i primärvården.

Finns det en risk att utvecklingen hämmas eller chans att utvecklingen snabbas på efter covid-19-pandemin?
– Både och. Digitaliseringen snabbas ju på. Men det finns en risk att personcentrerad vård betraktas som en lyxvara som man inte har råd med. Redan innan pandemin fanns ju diskussionen om att pengarna inte kommer att räcka.

I vilken mån kommer förslagen i utredningen God och nära vård att förverkliga personcentrerad vård?
– Svårt att kommentera. Förslagen är inte dåliga, men inte heller något radikalt stöd för förändring. Det finns ju inte heller något trollspö för att förändra hälso- och sjukvården. Det är en lång och svår process

Kan du ge exempel – utifrån boken – på vad som främjar personcentrerad vård?
– Det finns ännu inget vetenskapligt stöd för att den ena eller andra övergripande strategin är bättre för att förverkliga personcentrerad vård, men det finns många enskilda insatser som främjar.

– Det handlar om både organisatorisk nivå och individnivå. På individnivå kan man ge stöd till dokumentation om patienters preferenser och digitala beslutsstöd som kan användas vid val av behandling när det finns alternativ. Utveckling av sådant stöd kan integreras med annan klinisk forskning.

– På organisationsnivå kan man stötta utvecklingen genom att ersättningssystemen ger flexibilitet och möjligheter till anpassning av vården utifrån individens behov och preferenser; kapiteringen inom primärvården är till exempel en ganska bra lösning. De ekonomiska incitamenten bör inte heller ligga för nära enskilda yrkesutövare eller vårdteam. Det är inte bra om läkaren ska behöva fundera på hur hen ska göra för att maximera ersättningen.

– Även i det nära vårdarbetet behövs flexibilitet, till exempel när det gäller digitala lösningar som kanske inte passar alla lika bra.

– Andra insatser på organisationsnivå är att ta med patienterna i utvecklingsarbetet. Vården är bra på innovation, men inte så bra på att ta in externa perspektiv, till exempel från patienter och anhöriga. Även om patientrepresentanten skulle sitta tyst på mötet kan diskussionen bli annorlunda.

Men på beteendenivån?
– Att lyssna, vara empatisk och agera som coach. Inte på akuten med blåljusen på väg in förstås, men i övrigt och i synnerhet för personer med kronisk sjukdom. Det finns studier som visar att läkare och sjuksköterskor tycker att de är bra på att lyssna, men om man tittar på inspelning av deras samtal ser man att de inte alltid stämmer.

Har ni undersökt balansen mellan efterfrågestyrd vård och medicinskt motiverad vård? Är det risk att förväxla personcentrerad vård med att patienten som kund ska få välja vad hen vill ha i ställer för att läkaren väljer det som är medicinskt korrekt?
– Det måste förstås finnas gränser. Vi kan inte ha ett system för varje individ, men däremot ett system som är bättre anpassat till patienters behov och erfarenheter på gruppnivå. Jag tycker inte det är så problematiskt egentligen. Det svåra är vad man ska göra med den efterfrågan som inte kan tillgodoses inom ramen för den skattefinansierade vården. Då kommer man in på svåra värderingsfrågor, om patienterna ska ges möjligheter till medfinansiering och inställningen till privata sjukvårdsförsäkringar.

Ni skriver en del om mätning och om att mäta patientnöjdhet – vad är viktigt?
– Det finns ju summativa och formativa mätningar. De summativa som är någon form av betyg har man ju inte så jäkla stor användning av. Det är svårt att veta varför någon satt en siffra eller tryckt på glad eller ledsen gubbe. Det är bättre med formativa frågor med konkreta frågor och utrymme för fritextsvar. Jag tycker att nationella patientenkäten är ett steg i den riktningen.

Relaterat material
Forskaren som vill göra vården mer human

Kommentarer

Jag är ingen robot:   4 + 7 =   (ange summan i fältet)
Jag godkänner för artikelkommentarer Dagens Medicins regler