Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus.

Henrik Widegren, foniater vid Skånes universitetssjukhus. Bild: Petter Arvidson/Bildbyrån

”Hur ser vi på risk?”

Henrik Widegren skriver om coronakrisens motpoler: Munskyddaren och Ledstångsslickaren.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

Jag har undersökt Gullan, 91, på akuten. Gullan tillhör den nya människotypen ”riskgrupp”, så när jag är färdig säger jag lite slentrianmässigt: ”Ta hand om dig och akta dig för coronavirus”. Hon tittar argt på mig och säger på bred skånska:

”Jag är inte rädd för nånna virus!Man ska inte sticka huvudet i ett getingbo, men man behöver heller inte gå runt och vara hysterisk!”

Man kan beklaga sig över mycket som hänt det senaste halvåret, men erkänn att det har varit ett spännande halvår! Och jag tänker framför allt på hur spännande det har varit ur en beteendevetenskaplig synvinkel: Hur ser vi på risk?

Ur riskbeteendesynpunkt har det under pandemin utkristalliserats två poler. Det ena lägret kan vi kalla munskyddarna. Det innebär inte att de alltid måste ha munskydd på sig, men de kan ha det. Munskyddaren tycker att varje corona­smittad person är ett misslyckande. Samhället har fallerat och åtgärder krävs. Alla har ett ansvar att skydda sig från smitta till varje pris och helst borde hela samhället stänga tills alla är vaccinerade. Detta är personer som anmäler restauranger för trängsel och skriver insändare om att stränder med för mycket människor måste stängas.

I andra ringhörnan har vi ledstångsslickaren. Ledstångsslickaren måste inte ha slickat på ledstängerna i Stockholms tunnelbana, men kan ha gjort det. ­Ledstångsslickaren tycker att covid är helt naturlig och något vi borde bejaka. Som en helt vanlig förkylning. En renande eld. Ett stärkande stålbad. Hen gillar de amerikanska Vietnamsoldaternas motto: ”Kill ’em all. Let God sort ’em out.”

Ledstångsslickaren sitter gärna på en full uteservering och tar en öl, eller tolv, och anser sig i allmänhet vara odödlig. Och så har vi covid, en sjukdom som drabbar väldigt olika. För många är det som en helt vanlig förkylning. Andra får en rejäl influensa med långvarig rehabilitering. Och ett fåtal hamnar på intensiven och kanske dör.

Så plötsligt har vi en gryta med munskyddare, ledstångsslickare och allt där emellan, tillsammans med ett oförutsägbart virus. Grattis Twitter, Facebook och ledarskribenter! Jag beundrar Folkhälsomyndigheten och Tegnell för att de hållit huvudet kallt och agerat rimligt i denna skitstorm, förlåt virusstorm.

Det är ingen nyhet att vi i dag upplever sjukdom och död som mer och mer främmande. Sociologen Zygmunt Bauman ­menade att moderniteten har dekonstruerat döden till dödsorsaker och risker, som kan bekämpas. Det gör att vi hela tiden är oroliga och försöker avvärja alla potentiella hot och risker: Bli inte överviktig, sola mindre, ha cykelhjälm, ha lekhjälm, ha alltid munskydd. Kampen mot döden börjar vid födseln och fyller sedan hela livet. Sjukdom och död är ingen naturlig händelse. Det är en följd av mänskliga misstag, som skulle kunna ha undvikits. Om en person dör, har någon sovit på jobbet! Jag tänker på detta när jag lämnar Gullan på akuten.

Jag vill varken vara munskyddare eller ledstångsslickare. Jag vill vara som Gullan, 91.

Kommentarer