Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Linus Källgård, AT-läkare, Varberg.

Linus Källgård, AT-läkare, Varberg. Bild: Mathias Bergeld/Bildbyrån

”Coronakortet håller inte alltid”

Linus Källgård skriver om Maj-Lis som bestämt sig för att träffa sin Sigvard på äldreboendet.

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.
Annons:

”Nu sitter jag här tills jag blir insläppt!” Maj-Lis hade bestämt sig. Efter 17 veckor och två dagar (hon visste exakt) med besöksförbud till sin Sigvard på äldreboendet stod hon inte längre ut. Hon brukade ringa honom varje dag, det höll åtminstone rösten igång och bröt tystnaden i det tilläggsisolerade ensamhälle våra äldre hamnat i. Sigvard ställde alltid samma fråga: ”När kommer du hit?”

Nu hade hon alltså åkt och satt sig på en bänk utanför ingången, fast besluten att vänta tills hon fick träffa sin make. Då och då passerade personal förbi, medlidsamt skakandes på huvudet, ”snälla, Maj-Lis, du vet att vi inte får släppa in dig”. Men hon gav sig inte.  Till slut ringde en sköterska till någon doktor som godkände en stunds vistelse inne på rummet eftersom de båda var helt symtomfria. Sigvard sken upp. Samma natt somnade han in för gott.

Det var knappast en slump, tänker jag, att han då fick lugnet att släppa taget. Trots sorgen är Maj-Lis så glad att hon satte sig på den där bänken, och var så där bångstyrig och bestämd som krävdes. Tänk om han dött utan att de fick ses? Hon räddade döden på honom, och det är ibland väl så viktigt som att rädda livet.

Jaha, frågar sig kanske läsaren, vad är detta för idealiserande av riktlinjebrytande beteende? Själv frågar jag mig – är det inte dags att ompröva vissa riktlinjer? Berättelsen ovan är min grannes, men hon är långt ifrån ensam. När hälften dör inom ett år från att de hamnar på äldreboende – hur länge är det rimligt och etiskt försvarbart att, mot deras vilja, hålla dem borta från symtomfria anhöriga? Vi försöker skydda dem mot ett virus, men mot ensamheten (som är konstaterat hälsofarlig, med ökad risk för demens, hjärt-kärlsjukdom och förtida död), mot ensamheten står de skyddslösa.

Jag menar nu inte att alla restriktioner bums borde avskaffas. Särskilt under pandemins uppseglande förstår jag att den legitimerat nedstängning och inställning av lite allt möjligt. Med en stabilare situation borde antalet tilltag i virusets namn minska, kan tyckas, men ”coronakortet” verkar flitigt använt.

Patienterna drar coronakortet: I våras valde många att sitta hemma med sina hjärtinfarkter. Tack och lov börjar fler söka akut när de verkligen behöver, men fortfarande har jag patienter som avstår viktiga provtagningar, besök och uppföljningar, som slutar att motionera (även utomhus!) och hänför detta till corona. Det må vara rädsla, lättja eller vad som helst i botten, den som letar finner alltid stöd av coronakortet.

Vården drar coronakortet: Inga studenter på plats, ingen praktisk utbildning. Inställda gruppbehandlingar, patientutbildningar, operationer. Besöksförbud. Ser vi alternativkostnaderna? Ibland tror jag vårt reflexmässigt inpräntade ”säkerhetstänk” och vilja att agera gör både oss och patienten en björntjänst.

Man brukar säga att boten inte får vara värre än soten. Viruset finns kvar och vissa restriktioner måste kanske göra det också, men biverkningarna får inte överstiga risken. Coronakortet är lätt att ta till, men håller inte alltid. ”Ensam hemma” må vara en komedifilm för barn, men en verklig tragedi för de äldre.

Kommentarer