Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Blogg


Hanna Brus blogg Publicerad2017-09-12

Placeboeffekten – tankens omnipotenta superkraft eller en statistisk hägring?

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.

Placeboeffekten och tankens kraft(er) är ett område som fascinerar många människor, inklusive mig. Det är onekligen en spännande tanke att människan har förmågan att själv initiera hälsofrämjande och läkande processer. Men finns det evidens för en omnipotent supertankekraft? Nja, det beror på vad vi väljer att titta på, i vilket sammanhang och givetvis i förhållande till vad. Ska försöka bena ut och sammanfatta ämnet efter bästa förmåga. 

Placeboeffekt, definition: ”En gynnsam effekt vid behandlingen av en persons åkomma eller sjukdom som uppnås med en egentligen, för personen ovetande, fysiologiskt verkningslös behandling eller medicin.”– Wikipedia 

”Placeboeffekt” är heller inte detsamma som ”placebo” även om det uttrycks så i dagligt tal. Det sistnämnda avser det som kallas ”att blinda”, en vetenskaplig metod för att försöka selektera ut en så ren effekt som möjligt i en forskningsstudie. 

Det bör sägas att våra hjärnor ”placeboeffektiviserar” allt som oftast i dess dagliga antaganden och slutsatser. Den tar genvägar, gissar, hittar på, associerar, sållar, adderar, underdriver och överdriver i sin jakt på igenkännbara mönster. ”Effektiviseringen” i kombination med hur vi mår fysiskt och psykiskt påverkar hur vi upplever, interagerar med, och tolkar vår omgivning, hur vi presterar och hur vi upplever den egna kroppen. 

Eftertanke är (tyvärr) energikrävande och oekonomiskt, därav är det enklare att vara intuitiv, reflexmässig och kort i tanken. Minnen korrigeras för att passa in bättre, vi tror på det vi förstår och det finns otalet optiska illusioner som väl illustrerar diskrepansen mellan verkligheten och det som presenteras för vårt medvetande. Förenklat kan man säga att mycket av vår varseblivning först silas till mindre bitar (hjärnan kan inte ta hand om alla inkommande signaler) för att sedan pusslas ihop, och tomrummen fylls i med det som upplevs passande. Medfödda mekanismer och tidigare erfarenheter och kunskap påverkar slutprodukten. 

Vår perception är således i allra högsta grad formbar och kontextberoende. Ger ett par välanvända exempel: 

  • Om ett antal personer instrueras att tänka på pengar i tjugo sekunder för att sedan få se bokstäverna b**k - så kommer majoriteten att fylla i tomrummen så att ordet ”bank” bildas. Vilket troligen du också gjorde.
  • Om ett antal personer får samma ryggsäck med samma innehåll vid olika startpunkter så kommer majoriteten att uppleva den som tyngre när de står inför en uppförsbacke.

Ni fattar. Nu återgår vi till placeboeffekten. 

Först och främst så är placeboeffekten inte en specifik effekt eller ett specifikt fenomen utan flera, och det är således mer korrekt att prata om placeboeffekter. Föredrar själv ”kontextuella effekter” eller ”ospecifika effekter”. Dessa inkluderar förväntanseffekter, betingningseffekter och suggestionseffekter. Det krävs således ett sammanhang för att få effekter. 

Om placebopreparat ges utan kontext, en så kallad dold administrering, så uteblir också effekterna. Till exempel om en lösning utan aktiv substans ges intravenöst och automatiserat utan att personen vet om det. Det går även att minska de upplevda effekterna av ett aktivt preparat genom att märka det som ”placebo”, och det går att blockera receptorer i hjärnan som gör att personen inte är lika mottaglig för placeboeffekter. Det är heller inte nödvändigt med en behandling, med endast god information uppnås likvärdiga effekter som med ett sockerpiller. 

Men det finns absolut bättre och sämre ”placebotriggers” och till viss del verkar effekterna kunna adderas om man får med så många som möjligt. Samspelet mellan personer är en tungt vägande del, som personkemi, tillit och respekt. Kapslar fungerar bättre än tabletter, färgade kapslar fungerar bättre än vita (olika färger fungerar olika bra beroende på det tillstånd som behandlas och var i världen personen bor). Desto mer invasiva fake-interventioner desto bättre, kirurgi i topp. Ritualer (tester, förberedelser, etcetera), god information och extra tid kring en behandling eller åtgärd är bra. Dyrare och smärtsamma behandlingar upplevs mer effektiva. Med mera. 

Det finns också några studier som indikerat att placeboeffekter kan uppnås även om patienterna tydligt informerats om att de fått sockerpiller, vilket är lite av en game-changer. Dock är det en konklusion som är långt dragen i min mening, främst på grund av att en förväntan på ett placebopreparat likväl är en förväntanseffekt. 

Graden av placeboeffekter påverkas av vad man studerar, smärta, Parkinsons, yrsel, illamående, stress, IBS, hypertoni och depression är tillstånd som är betydligt mer påverkansbara i sammanhanget. Varför det är så tros bero på tillståndens höga subjektivitet (hur något känns och upplevs), samt att placebobehandlingar ger förändringar i dopamin-, serotonin- och opioidpeptidnivåerna vilka är nyckelspelare i samtliga nämnda tillstånd. 

Därtill kan upplevelsen av alla sjukdomstillstånd givetvis påverkas, även om hårda data är oförändade eller till och med sämre. Förväntanseffekter kan också påverka hur något smakar, hur hårt man kan pressa sig på gymmet och studieresultat, bland annat. En lite mer kontroversiell fråga, i alla fall som jag uppfattar det, är om immunsystemet kan påverkas i större grad. Återkommer i den frågan. 

Och så vitt jag vet finns det ingen som helst evidens för att placeboeffekter kan påverka exempelvis cancertumörer. Mirakelhistorier finns det självklart gott om och föreställningen som springer därur att den som ”tänker mer positivt” kan besegra allvarliga sjukdomar är grundligt tarvlig. Att ”det bara sitter i huvudet”, och att det därmed bara är att tänka bort smärta, illamående eller depression är ytterligare exempel på tarvliga förenklingar. 

Det är, inte minst med tanke på ovan nämnd föreställning, adekvat att separera ospecifika effekter i en klinisk kontext från en forskningskontext. En utbredd missuppfattning är att oavsett vad som studeras så kommer effekten i placebogruppen hamna minst runt trettio procent. Antagandet kallas för ”the Beecher-error” och är, som namnet antyder, fel. Tvärtom så finns det många faktorer och metodologiska fel som sammataget pekar på att den ”äkta placeboeffekten” är betydligt mindre om all forskning skulle tagit hänsyn till naturalförlopp, regression to the mean, Simpsons paradox, etcetera, samt det faktum att en placebogrupp och en kontrollgrupp egentligen är två placebogrupper, (the Hawthorne effect). För att få en ”ren” kontrollgrupp krävs att deltagarna inte vet om att de studeras, vilket inte är förenligt med god forskningsetik. 

Så, är placeboeffekten bara en överdriven hajp? Njä, men det är viktigt att hålla isär begreppen och inte överdriva de ”helande” effekterna även om fenomenen på enskild nivå är oerhört coola och forskningen är i sin linda. Och som en vänlig forskarbekant påpekade så är exemplen främst medelvärdeseffekter och variabiliteten mellan individer är betydande. 

Personligen anser jag att sjukvården borde satsa mycket mer på att försöka maximera de kontextuella effekterna, (och minimera noceboeffekter) – utan att förleda. Genom ett gott omhändertagande, god information, gedigen kompetens och en lite trevligare miljö kommer man väldigt långt. 

Jag tackar ödmjukast för det långa ordet! 

Vill ni läsa mer på ämnet så finns referenser och mycket mer i dessa texter: 

https://www.painscience.com/articles/placebo-power-hype.php
https://sciencebasedmedicine.org/placebo-are-you-there/

Kommentarer

Nyheter från startsidan

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Sök i vår databas!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Våra utbildningar