Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Blogg


Hanna Justads blogg Publicerad 2020-02-03

Vem vill du vara?

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.

På mitt första riktiga jobb efter examen hade jag en kollega, som vi kan kalla Irma. Irma var ambulerande farmaceut som hoppade in på olika apotek för att täcka upp vid sjukdom och semestrar. När vi arbetade ihop var det mitt i sommaren och jag ägnade sommarkvällarna åt att måla i min lägenhet. Vid första anblicken var det inget speciellt med Irma, förutom att kaffet hon gjorde var så starkt att det inte bara gav en rejäl koffeinkick, det brände också bort hälften av smaklökarna. Hon var tystlåten och noggrann, inte överdrivet kärvänlig mot patienterna men oerhört kunnig och effektiv. Mot mig var hon artig men aldrig speciellt pratsam. Vi brukade sitta i tystnad och dricka det där fruktansvärt starka kaffet mellan de få kunderna som inte ville vara ute i solen och sökte sig till vårt apotek. Jag tror Irma trivdes där, i tystnaden.

Sedan den sommaren har jag haft flera andra arbetsplatser och ännu fler kollegor. Kollegor som lärt mig saker jag inte visste, gjort mig arg, fått mig att skratta tills jag fått kramp i kinderna, gjort mig ledsen och gjort mig glad. På arbetsplatserna är kollegorna de stöttepelare vi har när jobbet är svårt, känns jobbigt och vi möts av motgångar. Kanske får vi starkare band till vissa medan det är svårare att komma andra inpå livet. Så är ju såklart livet i allmänhet, man blir ju inte bästis med varenda människa man möter. Likadant sker det saker i livet vi kanske inte vill eller önskade men inte kan styra över. Kanske arbetsplatsen förändras, flyttar eller omorganiseras. Beroende på vem man är så hanterar man såklart detta på olika sätt. Vissa tycker om förändringar medan andra skyr dem som pesten eller kanske man bara är trött på ännu en omorganisation.

Grejen är den att vi sitter i samma båt allihop. Jag har tänkt mycket den senaste tiden på vilken slags kollega jag vill vara. Vill jag vara den som ler mot en kollega vid kaffeautomaten och småpratar lite eller vill jag vara den som fräser högt i hissen att inget minsann någonsin fungerar på det här stället? Vill jag vara en kollega mina arbetskamrater kan diskutera och skratta med eller vill jag komma in på mitt jobb med en sur min och lägga mig som en blöt filt över stämningen som fanns där? Naturligtvis ska man få påpeka saker som inte fungerar eller kan förbättras på arbetsplatsen. Men gör då detta på ett konstruktivt sätt och kom gärna med ett förbättringsförslag (till rätt ansvarig person) istället för att gå omkring och muttra om det i en halvtimme till alla dina kollegor. Eller ännu värre, skälla på någon som inte alls är ansvarig eller ens kan fixa problemet.

Har du en dålig dag rent allmänt så får du gärna säga det till sina kollegor när du kommer in på morgonen. Kanske välte du ner en blomkruka hemma, glömde kaffet på diskbänken, blev inlåst i din lägenhet eller så gick din ryggsäck sönder på väg till jobbet (Obs! Helt påhittade exempel och absolut inget som hände mig förra veckan). Det är okej att ha en dålig dag, men det är inte okej att ta ut sin dåliga dag på sina kollegor. En före detta chef till mig brukade säga att det är en mänsklig rättighet att få gnälla lite på sitt jobb, men man är tvungen att vara försiktig så man inte dras in i en spiral av negativitet. Alla behöver inte baka kakor och komma dansande in till jobbet samtidigt som man sjunger en show tune. Man ska dock vara medveten om att ens pessimism är smittsam och påverkar kollegorna mer än man kanske tror själv.

Ibland dyker Irma upp i mina tankar, ni vet sådär som när något trevligt gammalt minne hoppar upp från ingenstans och gör en lite varm. Jag tackade aldrig henne för den korta tid vi arbetade ihop. Hennes tystlåtna sätt gjorde att jag avskrev henne utan att se vad hon gjorde för min arbetsplats. Hon kom alltid i tid, utförde sina arbetsuppgifter noggrant och bidrog till stämningen genom att förse mig med det där rävgiftet. Irma hade fått den otacksamma rollen av att vara den tysta, duktiga och pålitliga kollegan många inte ser eller tänker så mycket på. Jag såg henne inte heller, inte då. Om du är som Irma vill jag att du ska veta att jag uppskattar dig. Tack för kaffet!

Kommentarer

Nyheter från startsidan

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

TIPSA REDAKTIONEN!

Har du nyhetstips? Mejla oss:

redaktionen@dagensmedicin.se

Eller ring tel: 08-409 320 40

Vill du publicera ett debattinlägg? Mejla debattredaktören på debatt@dagensmedicin.se

Teamledare nyheter:
Jens Krey 070-735 16 61 

Vill du tipsa oss krypterat och säkert? Klicka här! (Obs! Använd endast om nödvändigt. Pressmeddelanden och annat hänvisas till vanliga redaktionsmailen, se ovan.)

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Sök i vår databas!

Våra seminarier