Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Blogg


Henrik Johanssons blogg Publicerad 2019-08-26

Skjutningen eller avrättning – En serie tragedier med många drabbade

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.

När ni läser om ”skjutningar” kanske ni ser skottlossningar mellan gäng framför ert inre öga. Nästa gång kan ni föreställa er avrättningar där den skjutne inte sällan vare sig kunnat freda sig eller på annat sätt söka nåd. Avrättningar med skjutvapen och sprängningar i flerfamiljshus innebär fruktansvärda trauman för alla de personer som drabbas och ställer den svenska sjukvården inför en rad allvarsamma problem.

När ambulanspersonal och polis försökt att undsätta personer som med flera kulhål på nära håll bragts om livet, och sedan läser om ”skjutningar” är det säkerligen många som upplever att det sker en omskrivning av verkligheten. I många medier kan vi läsa om att 45 personer skjutits till döds under 2018, vilket i och för sig äger sin riktighet, men själva begreppet ”skjutningar” distanserar säkert många människor från den det otäcka faktum att många som fallit offer för skjutvapenvåldet i själva verket blivit avrättade, eller kallblodigt mördade, inte sällan på öppen gata helt utan möjlighet att freda sig.

Utöver detta så har flera hundra personer fallit offer för skjutvapensvåld med olika grader av invaliditet som följd. Frågor om eventuella mörkertal där personer vårdas och lappas ihop utanför den allmänna sjukvårdens kännedom måste man åtminstone våga ställa sig för att också förstå hotbilder som kan uppstå mot medicinsk personal. Det som vid en utlarmning beskrivs som ett misstänkt benbrott, kan ibland visa sig vara en kniv eller skottskada. Det allt råare samhällsklimatet där tung kriminalitet blandas med olika former av våldsbejakande extremism har inte den civila sjukvården tagit höjd för.

Ännu i dag saknar exempelvis ambulans- och akutvårdspersonal skyddade personuppgifter, vilket gör det lätt för syndikat och extremistnätvek att påverka personer som kanske också blivit vittne till diverse allvarliga brott.

Sjukhusläkarna i Stockholm har bland annat flaggat för behovet av taktiska övningar och förstärkt skalskydd. Ambulanspersonal har sedan flera år efterlyst flaggning av personer som vid upprepade tillfällen hotat, trakasserat eller utövat våld mot blåljuspersonal. Tyvärr sker ingen flaggning i Sverige, vilket innebär att ambulanser kan skickas vind för våg till adresser där polisen inte skulle göra insatser med mindre än flera enheter med erforderlig skyddsutrustning. Det är därför inte heller självklart att polisen kommer först till skådeplatser för grovt våld. Detta är särskilt uppenbart i Sveriges glesbygdslän, där polisenheter och ambulansresurser kan ta timmar att rekvirera. Frånvaro av rättsvårdande instanser och sjukvårdsberedskap skapar otrygghet.

Anställda inom sjukvården riskerar att drabbas av diverse hälsoproblem efter att beskådat följderna av otaliga avrättningar, skjutvapenvåld, syraattacker samt sprängningar (beskrivs inte sällan allmänt i media som ”skjutningar”). Jag möter ofta personer som utreds eller utretts för PTSD, där deras verklighet i yrkeslivet ibland ifrågasätts på grund av att deras berättelser är så skräckfyllda. Ja det blir ohanterligt för utomstående att alls ta in att människor på de mest bestialiska sätt kallblodigt bragds om sina liv.

Att försöka rädda livet på en yngling med multipla skottskador inför skräckslagna och förfärade föräldrar samtidigt som man hör folk som skrattar rått i bakgrunden, kan i sig skapa många sömnlösa nätter för närvarande blåljuspersonal.

Att larmas ut för ett misstänkt benbrott och där möta en knivhuggen man som svärandes domderar, styr och ställer, är fullkomligt surrealistiskt.

Att bli våldsamt attackerad, trakasserad eller hotad när man kommer för att hjälpa en sjuk eller skadad människa, är milt sagt existentiellt omskakande.

Att veta att SOS Alarm (alarmeringen) trots kända risker inte får eller kan flagga ut farliga adresser är inte annat än verklighetsfrånvänt.

Under 2018 så sprängdes det vid 157 tillfällen på olika platser i Sverige. Från januari -19 tills nu (slutet av augusti -19) så närmar det sig 130 sprängningar. Införseln av tunga vapen, narkotika och diverse sprängämnen (dit räknar jag handgranater) ske via mer eller mindre kollapsade gränser. Utförsel av stulen egendom sker också via i stort sett helt obevakade gränser. Gränsskyddet verkar vara en så laddad fråga att den knappt kan beröras i de politiska samtalet. Vissa debattörer menar att ett robust gränsskydd och en tullmyndighet skulle få marginell effekt på vapentillgången, vilket jag finner som en ologisk hållning med tanke på att ökade kontroller ger ökade tillslag (en axiom avseende tull och gränsskydd sedan urminnes tider). Oron att diskutera och belysa behovet av gränsskydd är sannolikt kopplat till rädslan för ökad opinionen för ett Swexit. EU-kommissionen har förvisso med nästan 100 skarpa rekommendationer stött på Sverige för att täppa till ett antal kända brister i rikets gränskontroller.

I en lokal kontext så kan behovet av gränskontroller och tullkraft också liknas med behövligheten av skal- och personskydd vid svenska sjukhus. Vi måste lämna den naiva tanken att alla och envar vill freda sjukhus och vårdanställda. Sjukhusområden, mottagningar och avdelningar måste få ett förstärkt skydd. Därför krävs det ökade säkerhetskontroller där endast behöriga ska kunna vistas inom ett sjukhusområde. Det krävs tjänstenummer istället för spårbara namn, vilket också innebär sekretess för vårdanställda i utsatta lägen. I slutändan handlar dessa åtgärder om att skydda tredje man och att värna de vårdanställdas säkerhet.

Sist, men inte minst. Det behövs en ökad medvetenhet där otäckheter adresseras utan krusiduller precis för vad dom är – omskrivningar riskerar att människor vaggas in i en falsk trygghet, ohälsosam normalisering och avhumaniserad avtrubbning.

Kommentarer

  • Björn 2019-08-26 16:17:30

    Utan att vara insatt djupare i problematiken kring pseudonymisering av anställda (nummer istället för namn) så kan jag tänka mig två potentiella juridiska angreppspunkter. 1. Arbetsmiljömässigt. Om skyltning med namn riskerar att utsätta personal för onödiga risker, så bör man denna vägen kunna trycka på för psuedonymisering. 2. GDPR. EU:s nya (nåja) regelverk kring personuppgiftshantering är tämligen strikt. Att skylta med namn är personuppgiftshantering. På detta sätt kanske man kan argumentera för pseudonymisering.

Nyheter från startsidan

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

TIPSA REDAKTIONEN!

Har du nyhetstips? Mejla oss:

redaktionen@dagensmedicin.se

Eller ring tel: 08-409 320 40

Nyhets- och redaktionschef:
Katarina Ekspong 072-252 14 80

Teamledare nyheter:
Jens Krey 070-735 16 61
Sara Heyman 073-558 66 71

Vill du tipsa oss krypterat och säkert? Klicka här!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Sök i vår databas!

Våra seminarier