Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Blogg


Ing-Britt Perssons blogg Publicerad 2009-11-23

Så kom döden till oss under Asiaten

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.

Som jag minns det talade ingen om influensavaccinationer när jag var barn i en liten by i södra Norrlands inland på 1950- och 1960-talen. Man blev sjuk och sedan blev man frisk igen eller så dog man. Min mamma, som kallas Fru Persson, har fått diabetes, konstaterar vår provinsialläkare en tid efter Asiaten.

Hur står det till med farfar då? Länge tycker jag att han har låtit hes på rösten, andats tungt, stönat och jämrat sig och det fastän jag energiskt har försökt pigga upp honom med dagliga bulletiner om viktiga händelser på gården. Farfar ligger bara där kraftlös och raklång i sin hemsnickrade björksäng. På Huset går han inte heller utan han måste få något som kallas Ett Bäcken. Ett Bäcken?? Har jag aldrig sett förut. Värst då, och i vitt porslin. Hm, hur ska detta gå till? Det gäller att inte missa något här. Bråda dagar för ett fyraårigt kvinnfolk. Och spaghettirör som man kan suga i sig vatten ur när man ligger till sängs. Inte visste jag att man kunde dricka vatten på det sättet. Jag vill också prova och det är roligt att dricka saft genom spaghetti! Färggranna sugrör av plast har jag ännu inte sett år 1957.

Mamma, som nu har tillfrisknat och är sjuksköterska åt farfar, är svart i ögonen en afton när hon tar farfars puls, noterar jag och tar min egen puls. Gravallvarlig skulle jag ha sagt om jag hade varit vuxen.

Så kommer döden till oss vid halvtiotiden samma kväll och sveper med sig farfar. Det är den 30 november 1957 och snart jul. Pappa och farfar väntar tillsammans. Farfar andas oregelbundet, suckar tungt, en sista suck och sedan blir det tvärtyst. Det säger pappa dagen efter när han berättar vad som har hänt för min bror och mig. Jag får genast magknip. Min bror förstår ingenting, men det gör jag. Något sorgligt och märkligt har inträffat. Pappa är allvarlig och ser trött ut. Farfar och jag brukar äta knaperstekt sill tillsammans och nu är det troligtvis slut med det eftersom han ”ligger lik” där nere på trälocket till kökssoffan.

Här gäller det att skyndsamt ställa frågor om den där Döden och om Liket för snart ska tant Lilly komma och tvätta och klä farfar. Det gör hon med alla som dör i byn när hon inte är bondmora och lärarinna i söndagsskolan. Jag ska vakta min bror och allt det intressanta som utspelar sig en trappa ner hos farmor och farfar (som nu är ett Lik) får jag inte se. Jag skär mjölktänder, så arg är jag. Här är högintressanta saker i görningen och jag passar småbarn! Inte törs jag lämna min bror ensam med den glödheta järnspisen, så jag tvingas fjanta omkring och leka i stället för att ta reda på vad som egentligen försiggår där nere i kammaren.

”Ska ni komma ner och ta adjö av faffa nu?” frågar mamma när hon äntligen kommer för att hämta oss. Men först bryter hon några blommor från krukväxterna i köksfönstret och jag har väl aldrig sett på maken! Så där får man inte göra, det vet jag smärtsamt säkert. En och annan gång har min bror och jag försökt oss på det. Då har det omedelbart delats ut varsin hårlugg, så att vi har nästan helt slutat knipsa blommor. En mamma-lugg och dem är det aldrig något med. Litet annat är det med pappa-luggar och nu ska vi klä oss fina. Min bror i mörka hängselbyxor med vit skjorta och fluga och jag i hemsydd blå västkjol med rödrandig jumper och sååå noga är det väl inte med barn och sorgklädsel, hörs det.

Vi går ner och tar adjö av farfar där han ligger i sin kista. Mamma lägger buketten mellan farfars knäppta händer. Min bror och jag inspekterar allt noggrant. Kistan är helt vitklädd inuti och farfar sover under ett glänsande sidentäcke med spetsöverlakan, litet gråblek i ansiktet och med ögonen slutna. Han ska aldrig vakna mer och det är så tydligt, så att det kan en fyraåring se och jag skulle gott kunna tänka mig det där täcket själv ...

Pappa fotograferar min bror och mig där vi står vid kistan. Farmor vill inte vara med på kort, men det vill hon aldrig och sedan kommer tråkigt nog ett par karlar in. Kistlocket ska läggas på och skruvas fast, jag tycker nästan att de skruvar in farfar, och så bär de ut kistan till en svart Likbil som ska köra till Bårhuset. Tillslutet och fönsterlöst står det och lurar inte långt från kyrkan. Jag har allt skymtat det när vi har åkt förbi. Där inne ska farfar ligga och vänta tills begravningen.

Alla vuxna är väl förtrogna med sjukdom och död eftersom folk oftare dog hemma förr och inte på sjukhus. Dessutom har min familj tagit sig igenom ett och annat krig. Första kriget och andra kriget, som farmor och gammelmostrarna säger, när de avhandlar världskrigen.

Stora USA-släkten har haft rikliga övningstillfällen på diverse fronter, pappa låg i fält under beredskapen, mamma bär på sina erfarenheter från krigsåren i Österbotten, Svenskfinland samt bombningarna av Helsingfors. Morfar marscherade med Mannerheim i inbördeskriget 1918, morbröderna liksom alla vapenföra manliga släktingar följde marskalken i vinter- och fortsättningskrigen. Här finns en skaplig mängd nedärvd upplagrad copingförmåga kan man säga. De vuxna vet vad som ska göras vid dödsfall och allt känns tryggt hemma. Det flyter på skulle man ha sagt i dag.

Nu börjar sorgearbetet för här ska rustas till Storbegravning som man gjorde på gårdarna i Sverige förr i världen. Släktingar ska kallas in, det ska skaffas hjälp och slaktas, städas, bakas, bykas, bäddas, kokas, stekas och lagas, men det är en helt annan historia.

Döden, Lik och Storbegravningar – livet är i sanning intressant för en fyraåring.

Kommentarer

  • Ing-Britt Persson 2009-11-24 04:45:00

    Tack! Fast jag hade faktiskt döpt detta inlägg till "Mer om Asiaten 1957" eftersom jag fick dela upp berättelsen för att inte bli för långrandig. Alltså inte det något vassare  "Så kom döden till oss under Asiaten" som Dagens Medicin föreslår här. Går väl bra det också, men jag tycker kanske att influensa+död sammankopplas alldeles för mycket redan.

  • Femtiotalisten 2009-11-23 18:31:00

    Ett fantastiskt fint stycke samtidshistoria, skildrat ur en fyraårings perspektiv!

Nyheter från startsidan

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

Nominera till Guldpillret 2020

TIPSA REDAKTIONEN!

Har du nyhetstips? Mejla oss:

redaktionen@dagensmedicin.se

Eller ring tel: 08-409 320 40

Vill du publicera ett debattinlägg? Mejla debattredaktören på debatt@dagensmedicin.se

Teamledare nyheter:
Jens Krey 070-735 16 61 

Vill du tipsa oss krypterat och säkert? Klicka här! (Obs! Använd endast om nödvändigt. Pressmeddelanden och annat hänvisas till vanliga redaktionsmailen, se ovan.)

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Sök i vår databas!

Våra seminarier