Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Blogg


Nima Jokilaaksos blogg Publicerad 2019-04-27

När världsbäst inte är nog

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.

Jag var nog inte ensam om att sätta morgonkaffet i halsen när jag i Svd läste om att finnarna numera är bäst på allt. Nog att de goda PISA-resultaten brukade skapa intresse, men det var då och när resultaten inte längre är i världsklass har även intresset för den finska katederundervisningen minskat. Kanske var det mitt finska lillebrorskomplex som gjorde sig påmind eller en förvärvad svensk avundsjuka som gjorde att jag inte kunde tro på uppgifterna.

Så det var med skepticism jag föresatte mig uppgiften att förstå varför man mot denna bakgrund lanserar en av Europas mest omfattande vårdreformer. Utan att gå in på detaljerna så framkom en välbekant bild för den som följt vårddebatten i Sverige. Emedan varje del av Sjukvården, Psykvården, Socialtjänsten och Äldreomsorgen kan anses bedriva högkvalitativ vård så finns gränsdragningsproblematiken på systemnivå. Medborgare som hamnar mellan stolarna (främst de mest utsatta såsom multisjuka äldre, personer med psykiska och/eller sociala problem), samt hur privata operatörer ska agera på en skattefinansierad marknad.

Den tilltänkta lösningen var – hör och häpna – anskaffandet av landsting enligt svensk modell. Medan somliga här hemma kämpat i motvind i decennier för att avskaffa dem till förmån för storregioner enligt Dansk-Norsk modell. Fastän man behöll den svenska Regeringsformen från 1772 vid delningen av länderna, som sedermera reviderats till dagens grundlag, så är det de 295 finska kommunerna som har ansvaret för sjukvården, vilket gjort att de många och små landsbygdskommunerna haft svårt att erbjuda samma tjänstenivå som städerna. Denna reform var alltså ett steg mot centralisering. Ännu viktigare var det i reformen att skapa horisontell integration där just socialvården och socialförsäkringen skulle få en tydligare och mer sammankopplad del i sjukvårdskedjan, bland annat för minskade sociala klyftor.

Slutligen drog koalitionsregeringen slutsatsen att även ökad privatisering är nödvändig för att effektivisera vården för att bibehålla välfärdsstaten under trycket av den åldrande befolkningen. Ja det vill säga tills veckorna innan riksdagsvalet då SOTE-reformen föll och regeringen avgick i hast.  

Så varför föll regeringen, har jag hört sjukvårdsintresserade fråga mig? Efter 14 års arbete med detta jätteprojekt finns nu intet kvar och det finns inte ett absolut svar, men några goda förslag på svar. Några är att ”valfriheten” med fria vårdval såg ut att enbart gynna de redan priviligierade stadsborna, att privatiseringarna driver på att ”lönsamma” enkla åkommor prioriteras över komplexa och kroniska besvär, problematiken kring hur vinster-i-välfärden ska regleras, och därtill de skandaler som de större privata koncernerna inom äldreomsorgen ertappades med. Det folkliga missnöjet var ett faktum.

Det blev för svårt att försvara en reform som skulle minska klyftor när konflikten mellan land-stad, publikt-privat blev så konkret för befolkningen. Låter det bekant? Det borde det, för även om vår inhemska politiska debatt om vinstregleringar anses död och begraven, så återstår problematiken. Dess zombie-uppståndelse är bara några vårdskandaler bort.

Så vad är lärdomen av den misslyckade vårdreformen? Tji den som försöker för nära skjuter ingen hare eller otacken är livets lott? För de misslyckade reformernas och projektens dal är en oändlig kyrkogård, det vet veteranerna inom sjukvården. Den består av de oförlösta förslagen, drömmarna som inte blev av. Skrällarna som inte nådde sin potential innan de abrupt togs ifrån oss. Det är de långdragna processerna som överlevde sig sitt bäst-före-datum och lämnade oss i bitterhet och vemod.

Kanske måste de inte bara begravas, sörjas eller förbannas, kanske måste vi också lära oss hedra dessa förluster. Inte som nödvändiga, oundvikliga hinder på vägen till framgång, utan för att finna ro. En ro, inte för att passivt acceptera tingens ordning utan en ro att så på nytt. Att kultivera nya, bättre förutsättningar för kommande förbättringsplaner.

Tänk vad förlösande det vore att komma till insikt, att bara det som dött kan födas på nytt. En vårdreform faller tungt men utan återskall i Finlands mörka skogar, men lämnar en solig plats för nya idéer kring valfrihet och rättvisa att spira ur myllan. Det känns lagom upplyftande medan vi njuter av körsbärsträdens blomning och väntar in midsommargrönskan här hemma i Sverige.    

Ibland måste man göra saker man inte vågar,

annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Jonathan Leijonhjärta

 

 

Kommentarer

Nyheter från startsidan

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

TIPSA REDAKTIONEN!

Har du nyhetstips? Mejla oss:

redaktionen@dagensmedicin.se

Eller ring tel: 08-409 320 40

Nyhets- och redaktionschef:
Katarina Ekspong 072-252 14 80

Teamledare nyheter:
Jens Krey 070-735 16 61
Sara Heyman 073-558 66 71

Vill du tipsa oss krypterat och säkert? Klicka här!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Sök i vår databas!

Våra seminarier