Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • E-tidning
  • Lediga jobb
  • Logga in

Blogg


Vårdtrojkan –Rehnqvist, Örtendahl och Åbergs blogg Publicerad 2018-06-18

Vårdtrojkans slutsatser del 1

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.

Vårdtrojkans slutsatser. En bloggserie.

Vårdtrojkan har nu arbetat i åtta månader med att belysa sjukvårdens verksamhet mot bakgrund av bl.a. patientens behov. På plus-sidan finner vi att i definierade sjukvårdssituationer ger den internationellt framstående resultat. På minus-sidan finns det många otillfredsställda patientbehov och en rad förhållanden som visar på svårigheter och försämring.

I vår analys har vi funnit att orsaken till sjukvårdens problem har att göra med dess styrning – eller snarare – brist på styrning. Vi har funnit att den nuvarande organisationen inte uppfyller de krav man kan ställa på den. I följande bloggar vill vi mer i detalj granska själva organisationen och föreslå ett antal förändringar. Men först bakgrunden.

Landstingen infördes 1862 som ett nytt självstyrelseorgan med en folkvald församling och bekräftades i grundlagen. Man gav de 24 landstingen en långt gående självbestämmanderätt och ett särskilt val. Beslutet utgjorde då ett stort steg framåt för en mer tillgänglig sjukvård.

Organisationen visade sig tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (1878) och universiteten samt stödd av olika regeringar ha en stor utvecklingspotential som har resulterat i dagens högt utvecklade sjukvård.

Landstingen inrättade 1920 en intresseorganisation, Landstingsförbundet, numera SKL. Under tiden skapades ytterligare myndigheter och institutioner för att stöda utvecklingen.

Sjukvården var när landstingen skapades en strikt lokal företeelse. Idealet blev för varje landsting att kunna ge sin befolkning den sjukvård som fanns att ge. Detta har fortsatt att vara en grundbult i landstingens tänkande. Olika slag av utredningar, skyldighetslagstiftning och riktade anslag har därefter varit regeringens sätt att påverka landstingen.

Öppenvården var organiserad i en blandning av statliga och lokala huvudmän. (provinsialläkare, stadsläkare, lasarettsläkare med öppen mottagning samt privatläkare). I samband med att primärvården övertogs av landstingen avstannade primärvårdens relativa utveckling och primärvårdsläkare utgör idag enbart c:a 20% av läkarkåren, en internationell jumboplats.

Sjukvårdsutvecklingen har under tiden levt sitt eget liv. Kunskapsområdet inom sjukvården har blivit mycket stort. Allt fler sjukdomar kan botas eller kraftfullt behandlas. När man tidigare hade två grenar, medicin och kirurgi, finns nu mer än 50 olika specialiteter och grenspecialiteter. Detta har lett till en långt gående specialisering där befolkningen inom ett landsting inte genererar tillräckligt många patienter i olika sjukdomar som tillåter uppbyggnaden av en egen specialistorganisation. Man har därför från läkares och regeringars sida pläderat för regionsjukvård och rikssjukvård eftersom man funnit att allt fler sjukdomar bör koncentreras till färre behandlande enheter för att uppnå en förbättrad vårdkvalitet. Härigenom har bieffekten uppkommit att vissa mindre sjukhus berövas förmågan att behandla vissa sjukdomar och tappar en del av sitt existensberättigande.

En annan skillnad jämfört med tidigare är att demografin medför brist på nya medarbetare i snart sagt alla utbildningskrävande yrken. Parat med en otillräcklig lockelse till sjukhusarbete (även efter utbildning) och ökad avgång från yrket medför detta att kapacitetsproblem har uppkommit med åtföljande ökande väntelistor. Den demografiska bilden medför ett absolut krav från omständigheterna att radikalt rationalisera sjukvården.

Ytterligare en avgörande skillnad är att sjukvårdens framgångar har bidragit till ökad medelöverlevnad och således ökat antal äldre och äldre-äldre parat med ett förändrat sjukvårdspanorama. Vården av dem utgör idag ett av landstingens och kommunernas stora problem.

Andra skillnader är betydligt bättre kommunikationer både vad gäller att transportera patienter och att sprida diagnostik och beslutsmöjligheter via de tekniska innovationer som nu kommer in på bred front.

Situationen idag är således väsensskild jämfört med när landstingen inrättades. Eftersom sjukvården uppvisar många tecken på att ha kommit in en nedåtgående utveckling, finns all anledning att ta upp den grundläggande organisation som landstingen har att arbeta inom.

Sverige styrs av en regering och riksdag vilka har det övergripande ansvaret. Till sin hjälp har man en lång rad utredande och rådgivande ämbetsverk med delvis överlappande uppgifter och implicit uppdrag att samverka. Själva utförandet av sjukvård är delegerat till landstingen. Samtidigt har landstingen en långt gående självbestämmanderätt vilket gör statens ställning svår och lockar till passivitet.

I vår genomgång av sjukvården har vi funnit att den nuvarande organisationen inte uppfyller de krav man kan ställa på den.

Nästa blogg kommer att ytterligare belysa sjukvårdens prekära situation och behovet av förändringar.

 

 

 

Kommentarer

Nyheter från startsidan

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

TIPSA REDAKTIONEN!

Har du nyhetstips? Hör av dig:

redaktionen@dagensmedicin.se
Tel: 08-409 320 40

Nyhetschef:
Charlotta Kjellberg 070-722 76 72

Redaktionschef:
Katarina Ekspong 072-252 14 80

VALUPPTAKT

Vilken sjukvårdsfråga borde vara viktigast i valet?


Sök i vår databas!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Våra seminarier

Våra utbildningar