Den här sajten är bara till för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.

  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Kontakt
  • Tipsa oss!
  • Lediga jobb
  • Logga in

Blogg


Vårdtrojkan –Rehnqvist, Örtendahl och Åbergs blogg Publicerad 2018-07-30

”Sjukvårdens tillkortakommanden”

Detta är opinionsmaterial. Åsikterna som förs fram här är upphovsmannens egna.

I vår genomgång av sjukvården har vi funnit flera allvarliga systemfel som med tiden har blivit allt viktigare. Systemfelen blockerar i själva verket möjligheterna för vården att utvecklas i önskvärd riktning. Vi söker inte vems eller vilkas fel detta är utan söker i sjukvårdssystemen efter ihållande brister. Eftersom landstingen/regionerna har ansvaret för att utföra sjukvården har de också huvudansvaret för att se till att vården utvecklas. Sveriges olika regeringar och rikspolitiker har likaledes ett stort och överbryggande ansvar.

De allvarligaste ansvarsbristerna är:

  1. Landstingsförbundets personalpolitik. Enligt grundlagen har landstingen en avsevärd självbestämmanderätt. Emellertid har man av olika skäl delegerat den kanske viktigaste faktorn för att behålla personal, lönebildningen, till en grupp inom SKL som har följt det så kallade märket som sätts av den exportberoende industrin. Härigenom har sjukvårdspersonalens inkomstutveckling hållits tillbaka. Framför allt har man inte följt med i andra yrkesgruppers ersättningar för arbete på obekväm arbetstid. Detta har pågått under många år och vi ser nu resultatet av det systemfelet. Konsekvenserna har blivit brist på framför allt sjuksköterskor på sjukhusen och uppkomsten av en kvalitetshotande och mycket dyrbar lösning i stafettläkare och sjuksköterskor. Utbildningens kvantitativa nivå har heller inte försetts med nödvändiga tillskott.
  2. Lagstiftning och praxis följer inte varandra. Lagstiftningen stipulerar bland annat likhet och rättvisa. Man lever inte upp till det lagliga uppdraget till likhet och accepterar oförklarliga skillnader i frekvens och resultat i behandlingen av olika sjukdomar. När detta uppmärksammas blir det ofta regeringen som måste ingripa med riktade anslag som inte alltid accepteras av alla landsting.
  3. Underförsörjning av primärvården. Trots att primärvårdens behov har uppmärksammats mer eller mindre i varje valrörelse har prioriteringarna gått i sjukhusvårdens riktning. Man kan konstatera att primärvården inte utvecklats kvantitativt på många år. Här intar svensk sjukvård en jumboplats internationellt.
  4. Man har inte kunnat besluta om en gemensam och hållbar organisation vad beträffar samverkan mellan sjukhusvården, primärvården och kommunerna, framför allt i äldrevården. Detta problem kommer bara att öka. Påfrestningen på organisationen kommer att bli så stor att avsevärda reformer helt enkelt måste vidtas. Demografins utveckling tvingar oss.
  5. Landstingen visar liten förståelse för behovet av samarbete. Det mest flagranta exemplet är patientjournalen. Organisationen har dessutom i många fall avstått från den mest effektiva rationaliseringsåtgärden, kritisk massa. Orsaken till detta kan sökas i landstingens självbestämmanderätt. Det saknas dessutom bindande instruktioner från staten att landstingen måste samarbeta. För närvarande finns ingen mekanism för att lösa konflikter eller intresseproblem mellan landstingen annat än god vilja.
  6. Med undantag för Södra och Västra Regionen har övriga försök att slå samman landsting till större enheter misslyckats, trots entydiga utredningsförslag. Därigenom har man motsatt sig en nödvändig reform.
  7. Landstingen har under de sista femtio åren genomfört en mängd omorganisationer inom landstinget eller ett enskilt sjukhus. Dessa omorganisationer har kostat stora summor men har inte utvärderats eller sammanställts. Mycket kunskap har gått till spillo.
  8. Landstingen har fattat investeringsbeslut på osäker grund och mot otillräcklig medicinsk evidens. Det finna många dyra lokaler och apparater som inte har använts för sitt ursprungliga ändamål.
  9. Kvalitetsregistren upprätthåller för närvarande en stor del av Sveriges rykte som medicinsk utvecklingsland och har bevisat sitt värde. Därför är det egendomligt att inte alla repetitiva undersökningar och behandlingar är föremål för analys i kvalitetsregister. Här finns fortfarande en stor källa till förbättring även inom områden som har setts som färdigbeforskade.
  10. Landstingen har det formella uppdraget att se till att personalen är välutbildad och har nödvändig kompetens. Hittills har landstingen avstått från att reglera den sektorn trots att man varit aktiv i att nedmontera ett tidigare system som hjälpligt kunde lösa frågan. 

Ytterligare områden där sjukvårdsorganisationen har anledning att betänka sitt ansvar är inom det stora fältet primärprevention. Proceduren när en ny medicinsk metod skall införas (uppmärksammas, utvärderas, provas, beslutas och genomföras(/utbildning, resurser)) bör också strömlinjeformas på nationell basis. Sjukvårdens förmåga att i rätt tid ta emot och anamma ny kunskap bör stärkas.

Alla dessa punkter utgör blödande sår på sjukvårdsorganisationen. Vi hävdar på intet sätt att vår sjukvårdsorganisation är oduglig –verkligheten visar att så ej är fallet- men hävdar bestämt att det finns många tecken på att sjukvården behöver reformeras. Vi återkommer i kommande bloggar om hur vi ser på detta.  

Kommentarer

Nyheter från startsidan

Senaste numret av Dagens Medicin – här finns det digitalt

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

TIPSA REDAKTIONEN!

Har du nyhetstips? Mejla oss:

redaktionen@dagensmedicin.se

Eller ring tel: 08-409 320 40

Nyhets- och redaktionschef:
Katarina Ekspong 072-252 14 80

Teamledare nyheter:
Jens Krey 070-735 16 61
Sara Heyman 073-558 66 71

Vill du tipsa oss krypterat och säkert? Klicka här!

Nyhetsbrev

Vill du ta del av våra nyhetsbrev?

Klicka här!

Sök i vår databas!

Våra seminarier