Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Absurt val mellan att skriva falska intyg och att döda patientens hopp

Publicerad: 28 oktober 2009, 12:44

Ur psykiatrisk synpunkt framstår det som oklokt och direkt inhumant att ta bort möjlig­heten till tidsbegränsad sjukersättning. Den behöver återinföras, skriver Nils-Olof Jacobson.


På mottagningen träffade jag härom­dagen en man i 45-årsåldern tillsammans med en tjänsteman från Försäkringskassan (FK). Patienten har för ett tiotal år sedan haft sjuk­bidrag (tidsbegränsad sjukersättning) för psykiska problem men tagit sig ur dessa och startat ett eget företag.

Han klarade sig bra, tills han en kväll för några år sedan i anslutning till sitt arbete blev överfallen och rånad. Sedan dess har han psykiska besvär som vid ett svårt posttraumatiskt stressyndrom. Trots behandling har hans tillstånd försämrats de senaste två tre åren med tillkomst av alltmer uttalade koncentrations- och minnes­störningar. Han var länge 75 procent sjukskriven, då han försökte hålla företaget vid liv på 25 procent trots att han knappast hade några inkomster. Nu har han också blivit allt mer depressiv, med stora svårigheter att klara sin vardagliga tillvaro.

Han är en av de tiotusentals patienter som blir utförsäkrade vid årsskiftet.

Patientens arbetsförmåga är till följd av psykiska problem helt nedsatt. Det finns ingen behandling som på kort sikt kan beräknas förbättra hans tillstånd så pass att han blir arbetsför. Det är mycket tveksamt om han ens kommer att klara att medverka i en planerad tre månaders ”aktivering” genom Arbetsförmedlingen. Vid mötet betonade FK: s tjänsteman hur viktigt det var att patienten deltog i detta, annars blir han utan ersättning.

Vid vårt samtal efter mötet frågade patienten om sjukersättning, och sa i nästa mening att han ju hoppas kunna komma tillbaka i arbete någon gång, om något eller några år. Genom att uttrycka denna förhoppning har han förintat sin möjlighet att få sjukersättning. Den kräver ju att jag i mitt ”Läkar­utlåtande om hälsotillstånd” intygar att hans arbetsförmåga i förhållande till hela arbetsmarknaden är (citat ur FK: s broschyr:) ”stadigvarande nedsatt, det vill säga för all överskådlig framtid”.

Vad betyder ”all överskådlig framtid”? Vid många kontakter med FK:s tjänstemän har jag och mina kollegor fått svaret att det betyder minst fram till pensionsåldern, och flera har krävt att ordet ”livslångt” betonas. Om det finns ens det svagaste hopp att patienten kan komma i någon grad av arbete om fem tio år, så är sjukersättning omöjlig. Jag ska alltså intyga att den helt nedsatta arbetsförmågan för min patient garanterat består 20 år framåt.

När jag förklarade detta för min patient undrade han: ”Måste jag ljuga för FK”? Med andra ord, måste jag hålla tyst om att jag trots allt hoppas kunna arbeta igen om några år?

Jag kunde på denna fråga bara svara ”Ja!”.

Där kommer det etiska dilemmat för mig som läkare. Enligt läkar­etiken ända från Hippokrates tid är det min uppgift att om möjligt bota patienten eller åtminstone lindra hans lidande, eller annars i varje fall att trösta och uppmuntra. Här blir jag av det nuvarande regel­systemet tvungen att göra tvärtom, döda patientens hopp genom att säga att du blir aldrig arbetsför igen, annars kan jag inte skriva något godkänt intyg. Eller också får jag säga till patienten: ”Håll bara tyst om din förhoppning att någon gång kunna arbeta, säg till FK att du är absolut säker på att det inte kan bli möjligt!”, och sedan skriva ett vilseledande intyg.

Inom psykiatrin har vi mängder av patienter i liknande situation. Vi vet att det tar tid. Att rehabilitera människor med psykiska problem är ingen industriell process som går efter en given planering, något som FK många gånger tycks förutsätta, att döma av formuleringar i deras beslut.

Som specialistläkare i psykiatri känner vi oss i många fall säkra på att den nedsatta arbetsförmågan kommer att bestå i några år framåt, men det kan ändå finnas hopp om förbättring på ännu längre sikt. Vi vill ju följa läkaretiken och inte ta hoppet från patienten, men det tvingas vi göra med dagens absurda regelsystem.

Tidigare fanns ju tidsbegränsad sjukersättning. Enligt hörsägen togs den bort därför att den i de flesta fall ändå gick över till permanent. Men min patient klarade ju faktiskt att komma tillbaka till arbete. Ur psykiatrisk synpunkt framstår det som oklokt och direkt inhumant att ta bort denna möjlighet. Den behöver återinföras!

Tidigare var det krångligt med flera olika tidslängder. En enda kan räcka, förslagsvis fyra år. Då skulle patienterna få andrum att utan stress fokusera på sin läkning under två år, med alla möjliga terapeutiska insatser. Det tredje året skulle dessutom en ny bedömning av arbetsförmågan göras, med aktiva rehabiliteringsförsök. Detta kunde vid behov fortsätta och fullföljas under det fjärde året, med beslut om permanent sjukersättning i de fall där försöken att återkomma i arbete inte lyckas.

Då blev vi läkare också befriade från det absurda valet mellan att döda patientens hopp eller skriva felaktiga intyg.

Jag vore tacksam för svar från socialförsäkringsministern som bestämmer reglerna, och högste chefen för Försäkringskassan – som tolkar dem.

Nils-Olof Jacobson

Nils-Olof Jacobson
är specialistläkare i psykiatri vid psykiatriska kliniken, Central­sjuk­huset i Kristian­stad.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev