Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Alla elever fick vända sig till valfri snabbmatskedja”

Eventuella likheter med sjukvården är helt avsiktliga, skriver allmänläkaren Andreas Thörneby om sin berättelse om Näringslösa kommun som lät snabbmatskedjorna ordna skolmaten.

Publicerad: 12 november 2021, 04:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Andreas Thörneby, allmänläkare, Kinna.


Ämnen i artikeln:

PrimärvårdNätläkarbolag

I Näringslösa kommun med tre kommunala grundskolor hade skolköken uppdraget att för en fast budget om 13 kronor per elev per dag erbjuda eleverna god, varierad och näringsriktig kost. Vissa år hade budgeten ökat med någon procent – en Satsning På Skolmaten enligt kommunstyrelsen. 

Då löner och livsmedelspriser de flesta åren ökat betydligt mer hade måltiderna i praktiken ändå kommit att få kosta allt mindre över tid. De uppfinningsrika kockarna och dietisterna kämpade tappert på trots krympande resurser.

Läs mer: Lisa Blohm: Förslagen om primärvården känns lite tunnare än väntat 

Ett växande antal elever var missnöjda med maten. En del hade medicinska behov av särskild kost. Dessa försökte skolköken alltid tillgodose efter förmåga. Ytterligare ett stort antal elever hade andra önskemål utifrån ideologi eller personlig smak. Dessa var svårare eller omöjliga att tillgodose. En hel del elever hoppade över måltiderna när de inte tyckte om maten som serverades.

Det hade visat sig svårare och svårare att tillgodose alla skiftande önskemål parallellt med övriga krav på till exempel näringsinnehåll och med en alltmer begränsad budget.

Elevernas och föräldrarnas klagomål nådde till slut politikerna i kommunen. För att komma till rätta med problemet fattades ett beslut; att alla elever som ville fick vända sig till valfri snabbmatskedja, beställa vad de ville, så ofta de ville, och låta näringsidkaren skicka räkningen till kommunkontoret.

Beslutet möjliggjordes rent tekniskt av att restaurangerna erbjöds teckna ett underleverantörsavtal med ett skolkök i Ödeshög, vilket utifrån principen om valfrihet gjorde det möjligt att fakturera hemkommunen på löpande räkning. Ingen förstod riktigt logiken, men juristerna försäkrade att det var vattentätt.

Succén var ett faktum. Ett stadigt ökande antal elever valde att utnyttja möjligheten till gratis hamburgare, pizza och andra läckerheter. Leverans skedde smidigt via cykelbud. Resultaten i kundnöjdhetsenkäterna sköt i höjden och genomsnitts-BMI ökade på ett tillfredsställande sätt. Politikerna gnuggade händerna, skrev debattartiklar och deltog i paneldebatter tillsammans med representanter för snabbmatskedjorna.

Baksidan av reformen visade sig som exponentiellt ökande kostnader för skolmat i kommunbudgeten. Detta förvånade politikerna något, men eleverna och deras föräldrar var ju nöjda. Under några år kunde man dessutom hålla jämna steg med kostnaderna genom att helt enkelt krympa resurserna för de traditionella skolköken med motsvarande belopp. Det kunde tyckas orättvist, men politikerna menade att nedskärningen mer än väl kompenserades av att skolköken fått så god avlastning.

På skolköken blev det trots avlastningen allt svårare att klara uppdraget. De hade ju kvar det yttersta ansvaret för eleverna och oförändrade fasta kostnader. Varje gång en elev valde att vända sig någon annanstans uppstod ett större hål i deras budget. Till slut såg man ingen annan utväg än att ge kommundietisten sparken och börja servera snabbmat varje dag i syfte att locka tillbaka eleverna.

En liten envis skara skolkökspersonal försökte problematisera situationen. Ansvariga politiker meddelade att de visserligen var medvetna om att finansieringsmodellen nog inte var riktigt hållbar, men att snabbmatskedjorna samtidigt hade bidragit starkt till utvecklingen av en mer elevcentrerad, tillgänglig och valfrihetsbaserad skolnutrition. De enorma vinsterna med modellen och risken för oerhört allvarliga konsekvenser vid drastiska förändringar av regelverket var viktiga att ta hänsyn till innan eventuella åtgärder kunde vidtas. Det här behövde man utreda ordentligt. Tiden gick.

Ovanstående är en påhittad historia om hur det gick till när politiker i valfrihetens namn öppnade kommunens skattkista för att utan hänsyn till faktiska behov, kostnadseffektivitet eller undanträngningseffekter, och med ändliga gemensamma resurser, tillgodose elevernas alla personliga önskemål. 

Eventuella likheter med sjukvården i allmänhet och den bisarra finansieringen av distanssjukvård (såsom nätläkare och vårdappar) via riksavtalet för utomlänsvård i synnerhet är helt avsiktliga. 

Andreas Thörneby, allmänläkare, Kinna

Mer debatt av samma skribent: ”Vissa tjänster är svåra att göra billigare utan kvalitetsförlust”  

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

PrimärvårdNätläkarbolag

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev