”Alla måste fråga sig: Kan detta göras bättre med modern teknik”

Om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått. Den sanningen tål att tänka på för välfärdssektorn. Vård och omsorg präglas fortfarande av manuellt arbete även för uppgifter som kan lösas bättre och billigare med modern teknik. Rader av produkter är väl beprövade men används ändå inte. Svensk välfärd halkar efter med att ta till sig digitalisering och ny teknik. Ett land värt att studera är Estland, som dragit nytta av modern teknik för att skapa välfärd i klass med den svenska. Varför har vi i Sverige med våra förutsättningar inte kommit lika långt?

Effektivisering låter obehagligt i medarbetarnas öron. Men att arbeta smartare är nödvändigt för att rekrytera och behålla framtidens medarbetare. Det är inte hållbart att personal utför sysslor som kan skötas bättre med modern teknik. Välfärdens professioner ska ägna sig åt det de är bäst på: att ge vård och omsorg. Arbetsuppgifter som kräver mänsklig insats ska inte rationaliseras bort. Andra arbetsmoment kan däremot ersättas av modern teknik som frigör tid och underlättar arbetet.

Med de resurser och metoder som stått till buds under de senaste decennierna har svensk sjukvård fungerat väl. Ny teknik och nya terapier har inmönstrats efter hand som de visat sig uppfylla krav på vetenskaplighet och klinisk nytta. Men något har hänt. Ledtiden från validerad nytta till införande i klinisk vardag är ibland så lång, att forskningsrön blir omoderna innan de kommer i bruk.

Det som hämmar förnyelsen är bristen på insikt om att nya tekniska lösningar inte räcker. Digitalisering och medicinsk-teknisk utveckling måste ske på samma sätt som i andra sektorer. Inte bara tekniken måste förnyas, utan hela grunden för hur arbetet organiseras och utförs. Frågan är om det är möjligt med den organisation som i dag är grunden för svensk sjukvård.

Det är inte hållbart att personal utför sysslor som kan skötas bättre med modern teknik.

Sjukvårdens organisation och regelsystem premierar undvikande av misstag, och så ska det vara. Att begå fel kan vara förödande för patienten, och den grundläggande principen är att undvika skada. Men systematiskt undvikande av misstag får inte hindra nya tänkesätt som gör vården mänskligare och effektivare. Därför är det nödvändigt att vård och omsorg – givetvis utan avkall på patient­säker­het – vågar pröva ny teknik och nya metoder. Det kräver ett ledarskap som aktivt premierar detta.

Att vi just haft en vårdskandal av internationella mått får inte hindra utvecklingen. Givetvis ska all ny teknik införas efter noggrann prövning och med höga krav på patientsäkerhet. Men det goda får inte bli det bästas fiende. Tekniska lösningar som prövats och godkänts måste ges ett ordnat införande – för patienters och vårdtagares bästa. Det sker inte i dag genom tröga beslutsprocesser.

Ökade resurser löser inget. Utan krav på införande av nya arbetssätt är risken att ett vällovligt syfte får motsatt verkan. I stället för en mer ändamålsenlig vård och omsorg blir följden samma bristande, men dyrare, verksamhet som innan resurserna tillfördes.

Det handlar inte om lagen om offentlig upphandling och dess brister eller om vad enstaka eldsjälar kan uträtta. Det som krävs är att varje arbetsmoment, varje metod och varje manuellt handgrepp måste prövas kritiskt, och att varje medarbetare i vården deltar i detta kritiska granskande och nytänkande. För stunden är det jobbigt, i längden är det nödvändigt. Därför måste ett sådant systematiskt utmanande av rutiner och metoder premieras av ledare och chefer på alla nivåer.

Det behövs inte ett bejakande av att göra det befintliga lite bättre eller välmenande strategier utan praktisk verkan. I stället måste konkreta frågor ställas om hur befintliga arbetssätt kan ersättas av modernare och effektivare. Frågan som måste ställas är i varje läge: kan detta göras bättre med modern teknik? Om svaret på frågan är ja, är följdfrågan av vilka skäl det inte görs. Om svaret är nej är den lika givna följdfrågan ”varför inte”?

ERIK WEIMAN