Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag06.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Alternativa sätt att finansiera vård ger patienterna makten

Publicerad: 12 maj 2010, 09:10

Med landstingen som huvudmän blir sjukvården som en Volvo PV, skriver debattörerna Carl Elfgren och Thomas Idergard.


Det senaste årets uppmärksamhet kring Saab Automobiles och Volvo Personvagnars framtid efter krisen, handlar snarare om en gammal svensk självbild än om bilindustrins betydelse för ekonomin och jobben.

Bilindustrin sysselsätter i dag cirka 20 000 personer plus indirekt ett antal medarbetare hos underleverantörerna. Det är bara en bråkdel av antalet anställda inom vård och omsorg, som i dag uppgår till ungefär 650 000.

Men vårdsektorn diskuteras inte som värdeskapare, jobbmaskin och potentiell exportsuccé, utan som budget- och ransoneringsproblem. Den är inlåst i en planekonomisk modell med ett offentligt finansieringsmonopol som förlamar utveckling och innovation.

Hade landstingen på samma sätt producerat bilar skulle vi kanske fortfarande fått hålla tillgodo med Volvo PV och tvåtakts-Saabar – och långa väntetider.

Grundproblemet i svensk vård och omsorg är inte bristande medicinsk kvalitet eller personalens kompetens och engagemang, utan styrningen och ytterst finansieringen. Makten över resursernas användning ligger hos vad man kan kalla för en ställföreträdande kund, det vill säga politiker och tjänstemän i landsting och kommuner. 90 procent av finansieringen av vård- och omsorgstjänster betalas över skattsedeln. 85 procent av de anställda i vård och omsorg arbetar i kommun- och landstingssektorn.

Resultatet syns tydligast i form av långa väntetider i vården – köer som är otänkbara i de flesta andra länder, inklusive Albanien! – och en allmän ransoneringsiver i äldreomsorgen som också tangerar gränserna för vad som är värdigt.

Utmaningen för framtiden ligger i att definiera om vem som är vårdens och omsorgens kund och vad som är produkten.

I dag är kunden politikerna. Produkten är medicinska procedurer – ”vård” – som bara ses som en kostnad. Därför används också negativa nyckeltal som ”vårdkostnadernas andel av BNP” – det gäller ju att reducera, eller åtminstone dämpa, den belastning på samhällsekonomin som vården innebär.

Vem skulle på samma sätt hävda att telekombranschen, detaljhandeln eller upplevelseindustrin har för hög andel av BNP? Den tanken ter sig nästan helt obegriplig. Så varför kan vi då inte ge vård och omsorg samma status som andra – dessutom mindre livsavgörande – värdeskapare i samhället?

För detta krävs främst en politik som aktivt och systematiskt uppmuntrar fler finansieringskällor för vården och omsorgen, än skatten. Då skulle vi få både nya mått på, och nya sätt att utvärdera, resultat i relation till kostnader. Vidare skulle vi snabbare få bättre svar på frågan om vad som är kvalitet i vård och omsorg. Och, framför allt: Vi skulle få nya tjänster utformade efter de verkliga kundernas – patienternas –behov.

Orsaken är att ”hälsa” skulle tillmätas ett värde i hela kedjan från finansiering till utförande. Den skulle ju vara slutprodukten. Kunderna skulle vara alla vi som är föremål för vårdens och omsorgens insatser. Och vår makt skulle bli verklig om vi också kunde ha fler finansiärer att välja mellan. Det är vi som är vinnarna på en ny ordning.

Förlorarna blir de landsting och kommuner som inte tillräckligt snabbt kan anpassa sig till kundernas ökade makt. De riskerar att bli vårdens svar på Sas. Vi tror att medvetenheten om detta förklarar en del av det massiva politiska motståndet mot en friare finansiering av vård och omsorg i Sverige.

Med mer privat finansiering behöver vårdens och omsorgens växande BNP-andel inte längre automatiskt betraktas som ett problem – utan som konsekvens av att vi medborgare kan ge konkret uttryck för vårt värdesättande av hälsa.

Ny styrning och finansiering kan ge det som i dag betraktas som en sektor i kris och en skenande kostnad, förutsättningar att omvandlas till en framgångsrik tjänstebransch som på sikt kan få lika stor – eller större – betydelse för vårt land, än många av de industribranscher som sedan länge räknas till våra viktigaste näringsgrenar.

Carl Elfgren,
författare till ”Från vårdsektor till hälsobransch” och konsult på Halvarsson och Hallvarsson AB.

Thomas Idergard,
ansvarig för tankesmedjan Timbros välfärdsprogram.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev