”Ambulanssjukvården behöver genomgripande förändringar”

Ambulanssjukvården är i dag en avancerad hälso- och sjukvårdsresurs där sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor i det dagliga kliniska arbetet ansvarar för omvårdnaden och den medicinska behandlingen, vilket inte minst uppmärksammats under den pågående pandemin.

Befolkningsmängden ökar och de äldre blir allt fler. Om ambulanssjukvården ska fortsätta att vara en viktig del i den akuta vårdkedjan och kunna erbjuda befolkningen en god och nära vård behöver vi genomgripande förändringar och reformer. Ambulanssjukvården är i behov av en nationell ledningsstruktur, ökad evidens för den vård som bedrivs, akademisk kompetens i ledningsfunktioner samt en nationell utbildnings- och kompetensstandard.

Läs mer: Bemanningsproblem för skånska ambulanser 

Det finns en stor nationell skillnad avseende utbildning och kompetens hos personalen. Minimikravet är en legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal i varje ambulans. Detta otydliga krav skapar problem, då det bland annat inte finns krav på utbildningsnivå, kompetens eller erfarenhet hos annan ambulanspersonal. I samband med ambulansuppdrag krävs ett välfungerande samarbete för att vården ska bli optimal. Detta försvåras när personalen har skiftande utbildning, kompetens, teknisk färdighet och formellt ansvar. 

Vidare är det ett bekymmer att regionerna inte kategoriskt och generellt kräver sjuksköterskor med specialistutbildning inom ambulanssjukvård för anställning inom ambulanssjukvården. Det leder till stora skillnader i omhändertagandet, med varierande vårdkvalitet och patientsäkerhet.

Anledningarna till att patienter söker ambulanssjukvården har enligt vår gemensamma kunskap och erfarenhet förändrats. Befolkningen tenderar i större utsträckning att söka för mindre allvarliga symtom och skador vilket innebär ökad belastning och ökade krav på avancerade bedömningar inom ambulanssjukvården. 

För att i så stor utsträckning som möjligt finnas tillgänglig för de patienter som har störst behov av akutsjukvård måste ambulanssjukvården prioritera bland de vårdsökande. Det kan innebära att patienter efter undersökning och bedömning hänvisas till annan vårdnivå än ambulanssjukvård eller akutmottagningsbesök. 

Dessvärre är dessa hänvisningsriktlinjer och andra styrande riktlinjer samt beslutsstöd inom ambulanssjukvården varken personcentrerade, evidensbaserade eller nationellt likvärdiga. 

Ambulansorganisationerna saknar i dag i stor utsträckning akademisk kompetens i ledningsfunktionerna vilket vi upplever leder till minskad utbildningstid och utveckling för kliniskt aktiva ambulanssjuksköterskor. Detta återspeglas också i en avsaknad av krav på evidens för den vård som ges.

Sammantaget kan sägas att en nationell sammanhållning avseende innehåll, struktur och tydliga mål saknas. För att stärka patientsäkerheten och utveckla en ambulanssjukvård som grundar sig på evidens och som kan möta dagens och morgondagens krav från patienterna och samhället krävs följande förändringar:

1. Nationell ledning 

Nationell enighet kring ambulanssjukvårdens uppdrag är nödvändig. En nationell ledningsfunktion med övergripande verksamhetsansvar kan bidra till konsensus. 

2. Evidensbaserade riktlinjer

Riktlinjer för bedömning gällande såväl omvårdnad som medicinsk behandling bör vara evidensbaserade och nationellt likvärdiga. Det innebär ökade forskningsresurser till ambulanssjukvården. Därtill behövs tydliga åtgärder och strategier för att stärka, utveckla och tillvarata ambulanssjuksköterskors akademiska och kliniska kompetens.

3. Akademisk kompetens i ledningsfunktioner

Ledningsfunktionerna inom svensk ambulanssjukvård behöver inkludera fler personer med högre akademisk kompetens. Detta är nödvändigt för att verksamheterna ska uppnå lagstadgade krav och kunna arbeta med strukturerad kvalitetssäkring, uppföljning och forskning. 

4. Utbildnings- och kompetenskrav

En nationell samsyn kring den vårdande professionen inom ambulanssjukvården krävs. Legitimerad sjuksköterska med specialistutbildning inom ambulanssjukvård bör bli nationell standard och lägsta nivå för anställning inom ambulanssjukvården. 

Samtliga undertecknare är medlemmar i Ambulance health research network, AHRN.

Amanda Jacobsen, ambulanssjuksköterska, doktorand, Högskolan Dalarna

Anders Bremer, ambulanssjuksköterska, docent, Linnéuniversitetet

Anders Svensson, ambulanssjuksköterska, filosofie doktor, Linnéuniversitetet

Andreas Rantala, ambulanssjuksköterska, doktor i medicinsk vetenskap, Lunds universitet

Anneli Strömsöe, anestesisjuksköterska, universitetslektor, Högskolan Dalarna

Anna Hörberg, ambulanssjuksköterska, universitetslektor, Högskolan Dalarna

Christina Nilsson, ambulanssjuksköterska, doktorand, Örebro universitet

Erik Höglund, ambulanssjuksköterska, doktorand, Örebro universitet

Gabriella Norberg Boysen, ambulanssjuksköterska, fil dr, Högskolan i Borås

Henrik Andersson, sjuksköterska, universitetslektor, Högskolan i Borås

Johan Persson, ambulanssjuksköterska, Region Skåne

Jonas Aléx, ambulanssjuksköterska, universitetslektor, Umeå universitet

Jonas Wihlborg, ambulanssjuksköterska, doktor i medicinsk vetenskap, Högskolan Dalarna

Klara Jepsen, ambulanssjuksköterska, doktorand, Karolinska institutet

Magnus Viking, ambulans- och anestesisjuksköterska, doktorand, Örebro universitet

Mats Holmberg, ambulanssjuksköterska, docent, Linnéuniversitetet

Staffan Hammarbäck, ambulanssjuksköterska, doktorand, Linnéuniversitetet

Veronica Lindström, sjuksköterska, docent och sektionschef, Karolinska institutet