Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Ansvaret för patienten försvann på vägen”

Publicerad: 19 maj 2015, 05:00

Den opererande kliniken var inte intresserad av patientansvar, skriver Läkartidningens tidigare chefredaktör.


Hade jag tänkt på ordet ”patientansvar” när jag låg där på operationsbordet för två år sedan hade jag säkert associerat inte bara till den ortopediska kirurgen utan till hela den privata ortopedklink som på landstingets uppdrag nu skulle ombesörja att jag fick en höft­protes.

Den jag absolut inte hade tänkt på som patientansvarig för operationen var min husdoktor. Hon hade skrivit remissen till kliniken, det var allt. Men nu vet jag bättre, eller snarare, nu vet jag ingenting alls.

Det slumpade sig nämligen så att jag fick svåra postoperativa besvär: svåra smärtor, ständig värk, svårigheter att gå, våldsamt uppsvullet ben. Jag kontaktade kliniken flera gånger men fick varje gång rådet att avvakta. Efter tre månader råkade jag snubbla omkull. Röntgen visade att protesen låg rätt. Därmed var det punkt slut från klinikens sida.

Om något gått snett vid operationen är det inte klinikens sak, får jag veta. Man vill inte längre ha med min höft att göra. Detta muntliga besked kompletteras i brev från operatören som på min fråga om patientansvaret skriver att ansvaret ligger hos min hus­läkare. ”Ibland söker denne stöd hos specialistläkare t ex ortopedkirurg eller akutläkare” (dock tydligen inte hos någon av de tio ortopedkirurger som befolkar kliniken ifråga).

Ortopedklinikens verksamhetschef säger att han efter utredning inte funnit något ”direkt fel i våra rutiner” men tillägger ”det är möjligt att jag missat något”.

Om något gått snett vid operationen är det inte klinikens sak, får jag veta.

När jag berättar om den här saken för doktorer i min närhet är reaktionen entydig: ”Typiskt. När de har fått sina pengar av landstinget struntar de i patienten och skjuter över problemen på oss i den offentliga vården.”

Intressant, tycker jag. Så jag skriver till landstingets chef för somatisk specialistvård och frågar hur det förhåller sig med patientansvaret i de avtal som landstinget har med privata vårdgivare. Han förblir tyst trots två brev och ett mejl.

Jag får däremot svar från hans underlydande. Svaren är av goddag-yxskaft-karaktär. Patientansvarsfrågan undviker man nogsamt att över huvud taget beröra. Man säger att brevet till mig från operatören finns det ingen kopia av och därför kan det inte kommenteras; kliniken har erbjudit och gett mig kortisoninjektioner (ett rent påhitt). Slutsatsen för landstingets del blir att eftersom saken gäller ett enskilt patient­ärende finns det inget mer att tillägga.

Min fråga om det medicinska ansvaret för en operation ser jag fortfarande som obesvarad. Och min respekt för dem som har att se till patienternas bästa har allt fått sig en knäck.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev