Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag25.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Antibiotikaresistens är cancerområdets ödesfråga”

Sveriges arbete mot antibiotikaresistens måste få mycket högre prioritet, skriver flera debattörer från cancerområdet på den europeiska antibiotikadagen.

Publicerad: 18 November 2020, 12:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Hans Hägglund, ordförande, RCC i samverkan. Karin Malmros, vetenskaplig rådgivare på React. Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare, Cancerfonden. Mostphotos (genrebild)

Foto: Mostphotos


Ämnen i artikeln:

AntibiotikaStrama

I år kommer över 60 000 personer i Sverige att få en cancerdiagnos. Många av dessa kommer att få antibiotika i samband med behandlingen mot sin cancersjukdom. Det är bland annat för var och en av dem som Sveriges arbete mot antibiotikaresistens måste få mycket högre prioritet. I en framtid där spridningen av multiresistenta bakterier har ökat, och för få nya antibiotika har utvecklats, minskar behandlingsalternativen för cancervården. Antibiotikaresistens är kort sagt en av cancerområdets stora ödesfrågor.

Tävlingen Longitude Prize genomförde nyligen en enkätstudie i Storbritannien, vars resultat presenteras i en rapport som visar att cancerbehandlingars effekt hotas av den ökande antibiotikaresistensen.

De fann att 95 procent av de tillfrågade onkologerna oroas av den ökade antibiotikaresistensen och dess påverkan på den framtida cancervården. Över 70 procent av de tillfrågade tror dessutom att resistenta infektioner kommer att göra vissa cancerbehandlingar oanvändbara inom 10 år. 

I Sverige saknas i nuläget liknande data. Men att effektiva antibiotika är en förutsättning för att cancervården ska fortsätta att fungera, och att antibiotikaresistens är ett allvarligt hot mot vår framgångsrika cancervård, råder det inget tvivel om.

En patient som genomgår cancerbehandling kan behöva antibiotika av olika anledningar. Det används exempelvis för att förhindra bakteriella infektioner i samband med kirurgi, eller då patienter drabbas av infektion till följd av att immunförsvaret är kraftigt försvagat under cytostatikabehandling. I många fall är överlevnaden då helt beroende av att fungerande antibiotika finns att tillgå. 

Jämfört med många andra länder har Sverige fortfarande ett bra utgångsläge ur resistenssynpunkt. Antibiotikaanvändningen minskar i Sverige liksom vårdrelaterade infektioner – men det senare är fortfarande den vanligaste vårdskadan på svenska sjukhus. 

I stora delar av världen ser det sämre ut. Värst drabbade är resursfattiga länder med svaga hälsosystem. Det här måste vi förstås agera på av etiska skäl, men också för att det i förlängningen även påverkar den svenska vården; resistenta bakterier känner inte av nationsgränser. 

Covid-19-pandemin har tydligt visat hur nära sammankopplade den nationella och globala folkhälsan är. Möjligheterna för vården i Sverige att fortsatt ha tillgång till effektiva antibiotika beror till stor del på hur världen i övrigt lyckas bromsa utvecklingen och spridningen av resistenta bakterier – och att vi lyckas utveckla och tillgängliggöra nya antibiotika för alla som behöver dem.  

Vi har alla ett ansvar att bidra till att bevara effekten av existerande antibiotika så länge som möjligt. Det handlar om medvetna val av individen, så väl som engagemang från den med ansvar för hälso- och sjukvårdsverksamheter i att prioritera åtgärder som minskar behovet av antibiotika. 

Men det räcker inte. Behovet av nya effektiva antibiotika är stort. Det kommer att kräva nya vetenskapliga samarbeten och nya sätt att finansiera forskning och utveckling som ser till att tillgängliggöra effektiva antibiotika för alla patienter, världen över. 

Regeringen presenterade i början av 2020 sin strategi mot antibiotikaresistens. Det är en bra strategi, men den behöver givetvis kompletteras med handlingskraft. Det nationella arbetet kring uppföljning av antibiotikaanvändning behöver fortsätta, liksom stödet för information till allmänhet och vårdpersonal kring rationell användning av antibiotika. 

Hållbara lösningar på utmaningarna kräver ett stort politiskt engagemang. Det gäller inte minst på den internationella arenan. Vi efterlyser ett ökat svenskt ledarskap för att i internationella sammanhang flytta fram positionerna och minska det hot antibiotikaresistensen innebär. Sverige måste stärka det internationella engagemanget i antibiotikarestensfrågan ytterligare, för att säkra allas rätt till effektiva antibiotika. 

I den nära framtiden finns många tillfällen att bidra. När Sveriges nya WHO-strategi tas fram behöver antibiotikaresistensfrågan adresseras mycket bredare än hittills föreslagits. 

Inom det europeiska samarbetet behöver forskning kring resistensutveckling och nya antibiotika prioriteras, och frågan om nya finansieringsmodeller lösas. 

I sitt årliga anförande om tillståndet i unionen annonserade dessutom nyligen EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen planer på att etablera ett europeiskt centrum för avancerad biomedicinsk forskning och utveckling. Även här bör frågan väckas om hur utvecklingen och spridningen av antibiotikaresistens kan motas med gemensamma krafter, liksom i samarbetet inom den europeiska planen för cancerbekämpning och EU-kommissionens handlingsplan mot antimikrobiell resistens.

Den 18 november är den europeiska antibiotikadagen. Målsättningen med detta initiativ är bland annat att rikta uppmärksamheten hos beslutsfattare, vårdprofession och allmänhet mot farorna den ökande antibiotikaresistens utgör. En dags ljus på frågan gör dock varken från eller till, såvida inte frågan prioriteras tillräckligt högt av världens och Sveriges makthavare alla andra dagar. 

Sverige har god erfarenhet av att hantera antibiotikan klokt. Därför är det en skyldighet, inte minst gentemot många av dagens och framtidens cancerpatienter, att dela med sig av kunskapen och att ge antibiotikaresistensfrågan ökad prioritet. För om inte Sverige, som är en av de absolut bästa i klassen, ska ta på sig den globala ledartröjan – vem förväntar vi oss då ska göra det? 

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare, Cancerfonden

Karin Malmros, vetenskaplig rådgivare på det globala nätverket React - Action on Antibiotic Resistance

Hans Hägglund, ordförande, RCC i samverkan

Johan Ahlgren, verksamhetschef, RCC Uppsala Örebro

Thomas Björk-Eriksson, verksamhetschef, RCC Väst

Maria Rejmyr Davis, verksamhetschef, RCC Syd

Lena Sharp, verksamhetschef RCC, Stockholm Gotland 

Anna-Lena Sunesson, verksamhetschef, RCC Norr

Srinivas Uppugunduri, verksamhetschef, RCC Sydöst

Anna Zorzet, chef på React – Action on Antibiotic Resistance

Karin Meyer, vd, Apotekarsocieteten

Ebba Hallersjö Hult, samordnare, Nollvision cancer

Enrico Baraldi, projektledare på samverkansplattformen Platinea, professor i industriell teknik, Uppsala universitet

Göran Tomson, senior advisor på Swedish Institute for Global Health Transformation, SIGHT, och rådgivare på UN Agenda 2030 President’s Office, Karolinska institutet 

Thomas Tängdén, nationella Strama

 

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

AntibiotikaStrama

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev