”AT-obalansen beror på den höga utbildningstakten”

Maria Belikova uppmanar mig i nr 40/18 av Dagens Medicin att fokusera på systemfelen när det gäller läkarstudenternas allmäntjänstgöring, AT. Jag anser att det är just det jag gör. Systemfelen består delvis i att man i Sverige inte erhåller läkarlegitimation efter sin grundutbildning utan det krävs AT-tjänstgöring (ett aber som elimineras med den nya sexåriga läkarutbildningen).

Men framförallt i att det dels utbildats för många läkare i Sverige, och dels att antalet läkarutbildningsplatser inte justerats för de svenskar som läser utomlands.

Maria Belikova är ekonomisk med sanningen när hon säger att AT-platserna inte räcker, när hon slår ihop de utbildade på svenska lärosäten med dem som läst i länder där de inte har möjlighet att få legitimation.

Antalet AT-platser har varit tillräckliga för dem som tagit läkarexamen i Sverige och det ligger inget ansvar på landstingen att sörja för utlandsstuderandes behov av AT. Dock uppstår långa väntetider på AT eftersom dessa konkurrerar med dem som är utbildade i Sverige.

Ett annat sätt att se det är att de som får vänta länge inte hävdar sig i konkurrensen. Det är slöseri med utbildning om dessa individer inte blir legitimerade snabbt. Jag påtalade redan 2015 i Dagens Medicin att ett AT-matchningssystem hade kunnat upprättas för länge sedan.

Jag instämmer med kollegan Hans Wingstrand i Lund när han i sin kommentar på Dagens Medicins sajt den 5 oktober påpekar att Maria Belikovas val av exempel är lite säregna och att skälet till att Alingsås och Hässleholm har väntetider på 16 respektive 13 månader bland annat beror på att de ligger 45 minuter från Göteborg respektive Lund/Malmö. Men Maria Belikova är kanske inte så bekant med landets geografi, medan jag är en göteborgare som gjorde lumpen i Hässleholm.

Att efterfrågan på specialister överstiger tillgången kan bara avhjälpas med att utbilda fler specialister, vilket tar 5 till 6 år efter AT, och att hjälpa utländska specialister som vill arbeta i Sverige att komma in i systemet.

Obalansen orsakas av medvetna politiska beslut och kommer inte att ändras under överskådlig tid

Med vår nuvarande läkartäthet på 400 per 100 000 innevånare betyder det att för 10 miljoner innevånare blir det 40 000 läkare och med 35 års verksamhet blir den naturliga avgången 1 145 per år. Enligt SCB och Universitetskanslersämbetet, UKÄ, utexaminerades 1 227 läkare läsåret 2014/2015, 1 176 läkare 2015/2016 och 1 345 läkare 2016/2017. Antalet utbildningsplatser i Sverige ökades till mer än 1 600 per år 2014. Detta är rent valfläsk. Till dessa kommer 300 till 400 per år från utlandet (plus specialister). Att i ett land där det föds cirka 100 000 personer per år utbilda mer än 2 000 läkare årligen är medvetna politiska beslut. Baserat på att en distriktsläkare skall ha 1 250 patienter är en läkartäthet på 300 till 350 per 100 000 invånare mer rimlig.

Det är oklart hur en överläkare i klinisk kemi kan, som Maria Belikova kräver, använda ”sin erfarenhet och sitt inflytande för att förbättra sina kollegors situation och patientsäkerheten”. Mitt påtalande av den orimligt höga utbildningstakten är ett sätt att göra det. AT-obalansen beror på denna. Den leder till ett arbetskraftsöverskott – en köpares marknad – och till att SKL dikterar villkoren.

Obalansen orsakas av medvetna politiska beslut och kommer inte att ändras under överskådlig tid.

Vad dagens medicinstudenter, och Maria Belikova, bör inse är att inte alla kommer att kunna få möjligheten, eller kanske inte ens vilja när de ser villkoren, att arbeta i den ”klassiska läkarrollen” utan måste ha alternativa planer för vad de ska använda sin läkarutbildning till. Den sjunkande antagningspoängen belyser detta.

Reds anm: Nu sätter vi punkt för den här debatten i papperstidningen. Eventuella kommentarer kommer att publiceras på dagensmedicin.se

LARS BREIMER